68
och se, alla de bekanta föremålen trädde så sällsamt belysta fram ur dunklet. Farmors porträtt öfver byrån blef nästan lefvande, då ramen satt i skuggan; och jag tyckte alldeles att hennes stränga, styfva ansigte drogs till ett leende öfver min förundran. Det är vår nordiska, ljusa sommarnatt. Jag måste springa upp och bort till fönstret, måste öppna det för att inandas doftet från häggen nedanför och för att höra på forssen som nerifrån qvarnen sjöng sin gamla sång för mig. Hur många tusen erinringar stego icke upp vid detta jud? Och så måste jag se på denna vidunderligt klara natthimmel, emot hvilken fjällen aftecknade sig så skarpa och mörka. Icke lång stund efteråt steg solen upp röd som ett glöd öfver åsen.
Jag kan inte lefva annat än i den norska naturen, borta från den skulle jag segna midt under alla fröjder och njutningar verlden förmår att gifva. Allt är nytt och friskt i den och likväl känner jag så väl igen allt. Med min omgifning är det alldeles tvertom. Allt är som det var då jag lemnade det och likväl synes det mig förändradt. Jag gick i dag in i lusthuset, det förekom mig besynnerligt lågt och trångt. Och målningen, som föreställer Antiochus och Stratonike, denne sjuke kungason, som älskar sin stjufmoder, tycktes mig icke vara densamma. Var det blott idéen som hänförde mig?
Den gamle mannens hufvud i kopparsticket öfverraskade mig deremot såsom något nytt, jag aldrig förr hade sett.
