må allt vara glömdt, jag förlåter er. Han räckte honom högtidligt handen.
— O, tusen tack! sade Georg med det förunderligaste ansigte och dref sin häst framåt före de andras. De voro snart framme vid sätern och här stannade sällskapet för att äta.
Vi träffa dem sedan vid det stora kärret. Detta kärr låg så djupt och förborgadt i skogens sköte att man stötte på det utan att ana det förut och den stora lugna spegelytan erbjöd i sin mörka ram en ganska öfverraskande och målerisk syn. Ehuru solen ännu stod högt på himlen tycktes aftonen redan hafva lägrat sig här. En flik af solens strålar glödde ännu blott på den östliga sidan och gaf de gula andgräsblomstren, som bröstade sig i åmynningen, en skinande, metallglänsande färg. Den öfriga vattenytan låg i djupa blåaktiga skuggor från skogen, som reste sig åt alla sidor, och som med yttersta nöd tycktes hafva afstått den lilla fläck hvarpå fiskare-Anders hade byggt sin stuga.
Framför denna stuga stannade sällskapet och lassade af korgar och reskläder.
— Hvad här är vackert! var det första allmänna utbrottet.
— Högst måleriskt, högst egendomligt — huru besynnerligt ensamt och stilla! ljödo enstaka röster.
— Här barn, kan vi dricka the, sade frun, det blir herrligt!
— Seså, tänkte Georg, som just flyttade några sällsynta plantor ur sin hatt i en näfverskäppa, nu skall det ätas igen. Vi komma just från en
