94
grundlig måltid vid sätern. Men sådana äro dessa lustturer: maten det är hufvudsaken. Man äter icke för att kunna uthärda en smula mera kroppslig ansträngning än vanligt, men man söker upp besvärligheterna för att få bättre aptit. .... men jag kan bespara mig mödan att beklaga mig .... hvem skulle i detta sällskap förstå det? icke en .... och han kunde i detsamma icke återhålla en grimas, som ett ögonblick vanställde hans vackra drag.
— Ska vi nu äta igen, kära mamma, utbrast Sophie. Jag trodde vi skulle få fiska; nu borde vi verkligen sjelfva förtjena födan.
Ingen var tillstädes i hyddan. Anders och hans dotter hade troligen gått till ett närliggande kärr för att fiska. Det är icke sällsynt att dessa vatten äro så rika på laxöring att det stackars folket lifnärer sig dermed på det öde fjället. Det var för öfrigt en nätt stuga, med bord och bänkar hvitskurade till midsommarshelgen. I spiselvrån och uppefter taket var björklöf satt, i det lilla fönstret med dess gröna rutor stod en halslös flaska med en frisk qvast af nyponblommor och kattfötter. På bordet låg Kingos psalmbok uppslagen, helt brun af ålder och nötning; dess ärevördiga stora tryck framträdde lapidariskt under ett par väldiga starkt konvexa näsglas, hvilka lågo såsom bokmärke. Den enda lefvande varelse som fanns derinne utom de surrande flugorna, var en halfvuxen hvit gris, som reste sig hufvudyr upp ur askan och for på dörren, förfärad vid åsynen af så många oväntade gäster.
— Hvad här är nätt och trefligt! sade Amalia.
