»Djungeln driver således inte bort mig?» stammade Mowgli.
Gråbror och de tre brummade ursinnigt och började:
»Så länge vi leva, skall ingen våga...»
Men Baloo hejdade dem.
»Jag lärde dig lagen. Mig tillkommer det att tala», sade han, »och änskönt jag nu inte kan se klipporna framför mig, ser jag dock långt. Lilla Groda, tag upp ditt eget spår; red ditt öde bland ditt eget blod och flock och folk; men behöver du en fot eller tand eller öga eller ett bud buret snabbt genom natten, så kom ihåg, Djungelns Herre, att djungeln är din, när nu kallar.»
»Mellandjungeln är också din», sade Kaa. »Jag för talan för ett icke litet folk.»
»Hai mai, mina bröder», ropade Mowgli och sträckte med en snyftning upp sina armar. » Jag vet inte vad jag vill. Jag vill ej gå, men jag drages vid båda fötterna. Hur skall jag kunna lämna dessa nätter?»
»Nej, upp med huvudet, Lille Bror!» återtog Baloo. »Inte är den här jakten någonting att skämmas för. När honungen är uppäten, lämna vi den tomma kupan.»
»När vi kastat skinnet», sade Kaa, »krypa vi inte in i det på nytt.»
»Hör på, du som är mig kärast av allt», sade Baloo. »Här finnes varken lag eller önskan att hålla dig tillbaka. Upp med huvudet! Vem skall Djungelns Herre be om lov? Jag såg dig leka med de vita kiselstenarna därborta, när du var en liten groda, och även Bagheera, som köpte dig fri för priset av en nyss dödad tjur, såg dig. Av granskarna från den tiden återstå endast vi två, ty Rakscha, din hå-lmoder, är död och likaledes din hål-fader; den gamla vargflocken är borta för länge sedan; du vet, vad slut Shere Khan fick, och Akela dog bland dholerna, där även den andra Seeoneeflocken skulle da dött, om inte du räddat den genom din visdom och styrka. Allt, som finnes kvar, är gamla benknotor. Det är ej längre Människoungen, som ber flocken om lov att gå, utan Djungelns Herre, som byter spår. Vem har rätt att ställa frågor till människan om hennes vägar?»
»Men Bagheera och den Tjur, som köpte mig fri», sade Mowgli. »Jag skulle ej...»
Hans ord avbrötos av ett rytande och ett brakande i busksnåret nedanför, och Bagheera kom, alltjämt lika lätt och stark och fruktansvärd.
»Se här», sade han och sträckte fram en drypande högertass, »det är skälet, varför jag inte kom. Det blev en lång jakt, men han ligger nu död i buskarna — en tjur i sitt andra år — den tjur, som köper dig fri, Lille Bror. Alla skulder äro nu betalda. För övrigt är mitt ord Baloos.» — Han slickade Mowglis fot. — »Glöm ej, att Bagheera höll dig kär!» ropade han och sprang bort.
Vid kullens fot ropade han ännu en gång högt och länge:
»God jakt på ett nytt spår, Djungelns Herre! Glöm ej, att Bagheera höll dig kär!»
»Du hör det», sade Baloo. »Det är ingenting att tilllägga. Gå nu, men kom först till mig, O, visa lilla Groda, kom till mig!»
»Det är svårt att byta skinn», sade Kaa, när Mowgli snyftade med sitt huvud mot den blinda björnens sida och sina armar kring hans hals, medan Baloo svagt försökte slicka hans fötter.
»Stjärnorna blekna», sade Gråbror och inandades dagbräckningens vind. »Var skola vi vila i dag? Ty från denna stund följa vi nya spår.»
Och detta är den sista av berättelserna om Mowgli.
