Sida:Andra djungelboken 1915.djvu/26

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


själv, som i verkligheten hade dödat Shere Khan; huruledes Mowgli hade förbytt sig till en varg och kämpat med honom hela eftermiddagen och därpå återtagit en gosses skepnad och förhäxat Buldeos gevär, så att kulan ändrade riktning, när han siktade på Mowgli, och i stället dödade en av Buldeos egna bufflar; samt huruledes byn, som visste att han var den tappraste jägaren i Seeonee, hade skickat ut honom för att döda Djävulsbarnet. Men under tiden hade byn fängslat Messua och hennes man, som utan tvivel voro föräldrar till det där Djävulsbarnet, och hade stängt in dem i deras egen stuga och skulle nu låta dem undergå tortyr för att få dem att bekänna, att de voro trollpacka och trollkarl, och sedan skulle de brännas till döds.

»När?» sade karlarna, ty de skulle mycket gärna vilja vara närvarande vid ceremonien.

Buldeo sade, att ingenting skulle göras, förrän han hade kommit tillbaka, ty byn ville, att han först skulle döda Djävulspojken. Sedan skulle man ta itu med Messua och hennes man och dela deras jord och bufflar mellan byn. Och det var ena riktigt vackra bufflar Messuas man hade. Det var någonting förträffligt att utrota trollkarlar och häxor, tyckte Buldeo, och folk, som tog emot Vargbarn från Djungeln, tillhörde då sannerligen den allra värsta sortens trollpack.

Men kolarna frågade, vad följden skulle bli, om engelsmännen finge veta det. Engelsmännen, hade de hört, voro till den grad förryckta, att de inte ville låta hederliga bönder döda trollfolk i fred.

Därpå svarade Buldeo, att byfogden skulle skicka in en rapport, att Messua och hennes man hade dött av ormbett. Den saken skulle lätt ordnas, och det enda man nu hade att göra var att döda Vargbarnet. De hade inte möjligen sett till någon sådan varelse?

Kolarna tittade sig försiktigt omkring och tackade sin lyckliga stjärna för att de icke hade det; men de tvivlade inte på, att en så tapper man som Buldeo skulle finna bytingen, om någon kunde det. Solen hade nu sjunkit ganska lågt, och de kommo på den tanken att gå fram till Buldeos by och titta på det usla trollpacket. Buldeo förklarade, att fastän det var hans plikt att döda Djävulsbarnet, kunde han inte låta ett sällskap obeväpnade män utan hans eskort gå genom djungeln, där i vilken minut som helst Vargdemonen kunde visa sig. Därför skulle han ledsaga dem, och om trollkarlens barn läte se sig — nåja, då skulle han visa dem, huru den bäste jägaren i Seeonee skötte sådana saker. Braminen, sade han, hade givit honom ett trollmedel mot kreaturen, så att han kunde vara fullkomligt säker.

»Vad säger han? Vad säger han? Vad säger han?» upprepade vargarna i varje minut, och Mowgli översatte, till dess han kom till Buldeos prat om trolleri, ty det begrep han inte riktigt; och så berättade han, att mannen och kvinnan, som varit så snälla mot honom, hade blivit fångade i en fälla.

»Bruka människor fånga människor i fällor?» sade Gråbror.

»Ja, han säger så. Jag kan inte förstå det där pratet. De äro galna allihop. Vad ha Messua och hennes man att skaffa med mig, att de skulle sättas i en fälla, och vad är det han pratar om Röda blomman? Jag måste utforska det där. Vad helst de nu tänka göra Messua, komma de inte att göra det före Buldeos återkomst. Och därför...

Mowgli funderade skarpt, och hans fingrar lekte med skaftet på slidkniven, under det att Buldeo och karlarna oförskräckt troppade av i gåsmarsch.

»Jag skyndar på flygande fötter tillbaka till Människo-Flocken» , sade slutligen Mowgli.

»Och de där?» sade Gråbror och sneglade hungrigt på kolarnas bruna ryggar.

»Sjung dem hem», sade Mowgli flinande. »Jag vill inte, att de skola hinna fram till byporten, innan det blir mörkt. Kunnen I uppehålla dem?»

Gråbror visade föraktfullt sina vita tänder.

»Vi kunna leda dem runt och runt i kretsar som tjudrade getter — om jag känner Människan rätt.»

»Det behövs ej. Sjung en liten smula för dem, så att de slippa gå ensamma; och, Gråbror, sången behöver inte vara av ljuvligaste slag. Följ med dem, Bagheera, och hjälp till med sången. Möt mig, när natten lagt sig ned vid byn — Gråbror känner platsen.»