Sida:Andra djungelboken 1915.djvu/27

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


»Det är inte något latmansgöra att jaga för en Människounges räkning. När skall jag sova?» sade Bagheera gäspande, fastän hans ögon skvallrade om att han var förtjust över det här nöjet. »Jag sjunga för nakna människor! Men låtom oss försöka på!»

Han sänkte huvudet, för att ljudet skulle nå ett gott stycke framåt, och skrek ett långt, långt »God jakt!» — ett midnattsrop på blanka eftermiddagen, vilket var en nog så skräckfull början. Mowgli hörde det mullra och stiga och falla och dö bort bakom sig i ett slags hemsk kvidan, och han skrattade för sig själv, där han sprang genom djungeln. Han kunde se kolarna skocka sig tillsammans i en klunga och gamle Buldeos gevär likt ett bananlöv svänga runt till varje kompassens streck. Därpå gav Gråbror till ett Ya-la-hi! Ya-la-ha! — lystringsropet för hjortdrevet, när flocken driver Nilgau, den stora blå kon[1], framför sig; och det tycktes komma från jordens själva ändar, närmare och närmare och närmare, till dess det slutade i ett gällt, kort avhugget skrik. De andra tre svarade, till dess själva Mowgli skulle ha kunnat slå vad om att hela flocken skrek på en gång; och därpå stämde de alla tillsammans upp den ståtliga Morgonsången i Djungeln, med alla de förslag och drillar och grannlåter, som varje flockens varg med god sångröst känner till. Se här ett grovt försök att återge sången, men ni får själv föreställa er, hur det låter, när den på aftonen genomskär djungelns tystnad:

Helt nyss på stund, på markens grund
ej föll vår skugga då.
Nu följer den vårt spår igen,
och rakt vi hemåt gå.
Vart träd, vart berg i gryningsfärg
sig tecknar skarpt mot nyfödd dag.
Hallå! Nu ropet går:
God sömn i skog och snår
åt dem, som hålla Djungelns Lag!


Nu Flocken vår till lyan går,
att smälta horn och skinn.
Var Skogsbaron stämt ned sin ton,
beskedligt in i hålan går.
Nu stark och seg på Mänskans teg
går oxen för sin plog.
Nu gryningsglöd står hemsk och röd
på lur bak snår och skog.

Hallå, god vän! Gå hem igen!
I lågor gräset står.
Tyst! Lyss och hör! Bland bamburör
en varningsviskning går.
När natt dör bort, när syn blir kort,
med blick så skum och svag.
Från skyars hop hörs vildands rop:
Hell dagen — Mänskans dag!

Nu torr är dagg, som glänst i ragg
och glittrat på vart strå;
var göl, som först har släckt vår törst,
nu är en lergrop grå.
De spår, vi satt i Djungelns natt,
förrådda bli av Dag.
Hallå! Nu ropet går:
God sömn i skog och snår
åt dem, som hålla Djungelns Lag!

Men ingen översättning kan ge ett begrepp om sångens verkan eller det gläfsande förakt, som de fyra slungade in i varje ord, när de hörde träden knaka under männen, som skyndsamt klättrade upp i grenarna, och då Buldeo började haspla ur sig bevärjelser och trollformler. Därpå lade de fyra sig ned att sova, ty liksom alla, som leva av sina egna ansträngningar, voro de punktliga i sina vanor, och ingen kan arbeta väl utan sömn. Under tiden lade Mowgli mil på mil bakom sig, nio mil på timmen, i full fart, förtjust att finna sig så flink och färdig efter alla dessa stela månader bland människor. Den enda tanken i hans huvud var att befria Messua och

  1. Nilgau (»blå ko»), en korthornad, stor antilopart, gråblå till färgen.