Sida:Andra djungelboken 1915.djvu/28

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


hennes man ur fällan, var helst den nu fanns, ty han hade en medfödd misstro till fällor. Sedan, det lovade han sig själv, skulle han börja betala sin skuld till byn i dess helhet.

Det var i skymningen som han såg de välkända betesmarkerna och dhak-trädet, där Gråbror hade väntat på honom samma morgon han dödade Shere Khan. Hur vredgad han än var på människornas hela släkte och samhälle, kände han någonting hoppa upp i halsen och göra det svårt för honom att andas, när han såg byns tak. Han lade märke till, att man hade kommit hem från fälten ovanligt tidigt och att man i stället för att laga kvällsvarden samlades i en skock omkring byträ det under prat och skrik.

»Människor måste alltid sätta ut snaror för människor, eljest äro de inte nöjda», sade Mowgli. »För två nätter sedan gällde det Mowgli — men den natten tyckes vara många regn gammal. I natt gäller det Messua och hennes man. I morgon och många nätter framåt blir det åter Mowglis tur.»

Han kröp fram längs yttersidan av muren, till dess han kom till Messuas stuga, och tittade genom fönstret in i rummet. Där låg Messua med munkavle, bunden till händer och fötter, och andades hårt och stönade; hennes man var fastsurrad vid den grant målade sängen. Stugdörren, som vette mot gatan, var väl stängd, och tre eller fyra karlar sutto med ryggarna mot den.

Mowgli kände i grund och botten byfolkets sätt och vanor. Han drog den slutsatsen, att så länge de kunde äta och prata och röka, skulle de ingenting annat göra; men så snart de vore mätta, skulle de börja bli farliga. Inom kort skulle Buldeo vara här, och om hans följe hade gjort sin plikt, skulle Buldeo säkert ha en mycket intressant historia att berätta. Så klättrade han in genom fönstret, lutade sig ned över mannen och kvinnan, skar av deras remmar, tog bort munkavlarna och såg sig om i stugan efter mjölk.

Messua var halvt förryckt av smärtor och förskräckelse (hon hade blivit slagen och stenad hela morgonen), och Mowgli lade sin hand över hennes mun lagom för att hindra henne att skrika. Hennes man var bara förvirrad och arg och satt och plockade skräp och boss ur sitt slitna skägg.

»Jag visste... jag visste, att han skulle komma», sade slutligen Messua snyftande. »Nu vet jag, att han är min son.»

Och hon tryckte Mowgli till sitt hjärta. Hittills hade Mowgli varit fullkomligt lugn, men nu började han darra i hela kroppen, och detta förvånade honom högeligen.

»Varför alla de här remmarna? Varför ha de bundit dig?» frågade han efter en kort tystnad.

»För att släpa oss till döden, därför att vi tagit dig till son — vad eljest?» sade mannen vresigt. »Se här, jag blöder.»

Messua sade ingenting, men det var ju hennes sår, som Mowgli såg, och de hörde honom gnissla med tänderna, när han varsnade blodet.

»Vems verk är detta?» sade han »Här finns en skuld att gälda.»

»Hela byns verk. Jag var för rik. Jag hade för mycket boskap. Därför har man gjort henne och mig till trollpack för att vi gåvo dig skydd.»

»Jag förstår inte. Låt Messua berätta historien.»

»Jag gav dig mjölk, Nathoo, minns du det?» sade Messua blygsamt. »Därför att du var min son, som tigern tog, och därför att jag älskade dig så varmt. De sade, att jag var din moder, modern till en djävul, och att jag därför gjort mig förtjänt av döden.»

»Och vad är en djävul för slag?» sade Mowgli. »Döden har jag sett.»

Mannen blickade upp mörk i synen, men Messua skrattade.

»Se», sade hon till sin man, »jag visste... jag sade, att han inte var någon trollkarl: Han är min son — min son.»

»Son eller trollkarl, vad ha vi för nytta av det?» svarade mannen. »Vi äro redan så gott som döda.»

»Därborta är vägen genom djungeln». — Mowgli pekade ut genom fönstret. — »Edra händer och fötter äro fria. Gån nu!»

»Vi känna inte djungeln, min son, så... så som du känner den. Jag tror inte jag skulle kunna gå långt.»