Sida:Andra djungelboken 1915.djvu/29

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


»Och karlar och kvinnor skulle följa efter och släpa oss hit igen», sade mannen.

»Hm!» sade Mowgli och kittlade flata handen med slidknivsspetsen. »Jag har ingen önskan att skada någon här i byn — ännu. Men jag tror inte, att de komma att hejda dig. Inom kort få de nog helt annat att tänka på... Åh!» — Han lyfte upp huvudet och lyssnade till skrik och tramp utanför. — »Alltså ha de låtit Buldeo komma hem till sist?»

»Han skickades ut i morse för att döda dig!» utropade Messua. »Mötte du honom?»

»Ja... vi... jag mötte honom. Han har nog åtskilligt att berätta därom, och medan han pratar, hinner mycket uträttas. Men först måste jag ta reda på, vad de ämna göra. Tanken efter, vart I viljen gå, och sägen mig det, när jag kommer tillbaka.»

Han hoppade ut genom fönstret och sprang åter utefter yttersidan av byns mur, till dess han kom inom hörhåll för hopen, som hade samlats kring fikonträdet. Buldeo låg på marken och pustade och stånkade, och frågorna haglade över honom. Hans hår hade fallit ned kring axlarna, hans händer och ben voro flådda av klättrandet i träden, och han kunde knappast tala, men vikten av sin ställning kände han livligt. Då och då yttrade han någonting om onda andar och sjungande spöken och trollerier, bara för att ge hopen en försmak av vad som skulle komma. Därpå ropade han på vatten.

»Bah», sade Mowgli, »prat, prat! Sladder, tomt sladder! Människorna äro blodsfränder till Bandarlog. Nu måste han skölja mun med vatten, sedan måste han blåsa rök, och när allt detta gjorts, återstår honom att berätta sin historia. De äro ett mycket vist folk — människorna. De komma inte att lämna en enda kvar att bevaka Messua, förrän deras öron blivit fullproppade med Buldeos prat. Och — jag håller på att bli lika lat som de!»

Han skakade på sig och smög tillbaka till stugan. Just som han stod vid fönstret, kände han någonting vidröra sin fot.

»Moder», sade han, ty han kände den tungan väl, »vad gör du här?»

»Jag hörde mina barn sjunga genom skogarna, och jag följde den jag älskar högst. Lilla Groda, jag skulle vilja se den kvinna, som gav dig mjölk», sade Vargmor, som var alldeles våt av dagg.

»De ha bundit henne och tänka döda henne. Jag har skurit av banden, och hon skall med sin man gå genom djungeln.»

»Då vill jag också följa med. Jag är gammal, men ännu inte tandlös.»

Vargmor reste sig på bakbenen och tittade genom fönstret in i stugans mörker. Om en minut sänkte hon sig ljudlöst, och allt vad hon sade var:

»Jag gav dig din första mjölk, men Bagheera har rätt: människa går till sist alltid till människa.»

»Må vara!» sade Mowgli med ett mycket obehagligt ansiktsuttryck; »men den här natten är jag mycket långt från det spåret. Vänta här, men låt inte henne se dig.»

»Du var aldrig rädd för mig, Lilla Groda», sade Vargmor, i det hon drog sig tillbaka i det höga gräset och gjorde sig osynlig så som endast hon kunde.

»Och nu», sade Mowgli muntert, i det han svingade sig in i stugan igen, »sitta de allesammans runt omkring Buldeo, som håller på och berättar saker, som aldrig hänt. När hans prat är slut, ämna de sig säkert hit med den Röda!... med eld och bränna er båda. Och sedan?»

»Jag har talat med min man, sade Messua. »Kanhiwara ligger trettio mil härifrån, men i Kanhiwara träffa vi nog engelsmän.»

»Och vad tillhöra de för Flock?» sade Mowgli.

»Det vet jag inte. De äro vita, och det påstås, att de styra hela landet och att de inte tillåta folk att bränna och slå varandra utan vittnen. Om vi kunna komma dit i natt, äro våra liv räddade. Eljest måste vi dö.»

»Leven då! Ingen människa skall gå ut genom portarna i natt. Men vad är det han gör?»

Messuas man låg på händer och knän och grävde i jorden i ett hörn av hyddan.

»Det är hans lilla penningskatt», sade Messua. »Det är det enda vi kunna taga med oss.»

»Ja visst ja, det där skräpet, som går ur hand i hand