och aldrig blir varmare för det. Begagnar man sådant även på andra ställen än här?»
Mannen blängde argt.
»Han är en narr och ingen djävul», mumlade han. »Med pengar kan jag köpa mig en häst. Vi äro för mörbultade för att kunna gå långt, och byn är oss i hälarna om en timme.»
»Jag säger, att de icke skola följa efter, förrän jag vill; men en häst är bra att ha, ty Messua är trött», sade Mowgli.
Messuas man stod upp och knöt in de sista rupierna i sin livgördel. Mowgli hjälpte Messua ut genom fönstret, och den kalla nattluften livade upp henne; men djungeln såg i stjärnljuset helt mörk och hotfull ut.
»Ni känna vägen till Kanhiwara?» viskade Mowgli.
De nickade.
»Gott! Kommen nu ihåg att inte vara rädda. Och ni behöva inte färdas fort. Men... men det kanske blir en smula sång i djungeln bakom er och framför er.»
»Tror du, att vi skulle ha utsatt oss för faran av en natt i djungeln, om vi inte fruktat för att bli brända? Det är bättre att bli dödad av vilddjur än av människor», sade Messuas man; men Messua såg på Mowgli och smålog.
»Jag säger dig», fortfor Mowgli i alldeles samma ton som Baloo, när han för hundrade gången upprepade en gammal Djungellag för en ouppmärksam lärjunge — »jag säger dig, att inte en enda tand i djungeln skall blottas mot eder, inte en tass i djungeln skall lyftas mot eder. Varken människa eller djur skall ställa sig i vägen för eder, till dess I kommen inom synhåll av Kanhiwara. Det skall hållas vakt omkring eder.» — Han vände sig raskt till Messua och tillade: »Han där tror ej, men du tror väl på mig?»
»Åh, för visso, min son! Människa, ande eller varg av djungeln, jag tror!»
»Han där kommer att bli rädd, när han hör mitt folk sjunga. Du skall fatta och förstå. Gå nu, och gå långsamt, ty det finns ingen anledning till brådska. Portarna äro stängda.»
Messua kastade sig snyftande för Mowglis fötter, men han lyfte hastigt upp henne, i det han åter kände en skälvning. Så hängde hon sig vid hans hals och kallade honom vid alla ljuva namn hon kunde hitta på; men hennes man blickade avundsjukt bort över sina åkrar och sade:
»Om vi komma fram till Kanhiwara och engelsmännen låna mig sitt öra, skall jag ställa till en sådan rättegång mot braminen och gamle Buldeo och de andra, att byn här skall bli barskrapad. De skola få betala mig dubbelt upp för mina oplöjda åkrar och mina svältande bufflar. Jag vill ha en grundlig rättvisa.»
Mowgli skrattade.
»Jag vet inte vad rättvisa är, men... kom tillbaka hit nästa regntid, så får du se vad som finns kvar.»
De gingo bort mot djungeln, och Vargmor sprang fram från sitt gömställe. »Följ!» sade Mowgli; »och sörj för att hela djungeln får veta, att dessa två må gå trygga. Giv hals en smula. Jag skulle vilja kalla hit Bagheera.»
Det långa, långa tjutet steg och föll, och Mowgli såg Messuas man tveka och vända sig om, halvt besluten att springa tillbaka till stugan.
»Gå på!» skrek Mowgli muntert. »Jag sade ju, att det kanske skulle bli en smula sång. Det där ropet kommer att följa er till Kanhiwara. Det är djungelns ynnestbevis.»
Messua drev sin man framåt, och mörkret hade slutit sig omkring dem, när Bagheera reste sig nästan vid Mowglis fötter, darrande av förtjusning över natten, som gör djungelns folk vilda.
»Jag blygs över dina bröder», sade han spinnande.
»Hur så? Sjöngo de inte ljuvligt för Buldeo?» sade Mowgli.
»Alltför ljuvligt! Alltför ljuvligt! De kommo till och med mig att glömma min stolthet, och vid det Krossade Lås, som skänkte mig friheten, gick jag inte sjungande genom djungeln som hade jag varit ute på friarfärd om våren. Hörde du oss inte?»
»Jag hade annan lek för mig. Fråga Buldeo, vad han tyckte om sången. Men var äro de fyra? Jag önskar, att inte någon av Människoflocken lämnar portarna i natt.»
»Inte behövs det fyra för den saken», sade Bagheera
