Sida:Andra djungelboken 1915.djvu/31

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


och stod än på den ena än på den andra foten, med brinnande ögon och spinnande högre än någonsin. »Jag skall nog hålla dem, Lille Bror. Få vi äntligen döda? Sången och åsynen av människorna, som klängde i träden, ha gjort mig mycket lysten. Vad är människan, att vi skulle bry oss om henne — den nakne, brune grävaren, den hårlöse och tandlöse jordbrukaren? Jag har följt henne hela dagen — på ljusan dag — i det vita solljuset. Jag drev henne som vargar driva bocken. Jag är Bagheera! Bagheera! Bagheera! Liksom jag dansar med min skugga, så dansade jag med dessa män. Titta!» — Den store pantern hoppade som en kattunge hoppar efter ett vissnat löv, som virvlar över hans huvud, slog till höger och vänster i den tomma luften, som ven under slagen, kom ned tyst och hoppade åter och åter, medan det halvt spinnande, halvt morrande lätet vann styrka, liksom ångan dånar i en panna. — » Jag är Bagheera — i djungeln — i natten, och min styrka är över mig. Vem kan motstå mitt slag? Människounge, med ett slag av min tass kunde jag slå ditt huvud platt som en död groda om sommaren.»

»Slå till då!» sade Mowgli på byns dialekt, icke på djungelns språk; och de mänskliga orden hejdade blixtsnabbt Bagheera, han sjönk ned på bakbenen, som skälvde under honom, och hans huvud kom alldeles i jämnhöjd med Mowglis. Ännu en gång stirrade Mowgli så som han hade stirrat på de upproriska ungvargarna, stirrade skarpt in i de klargröna ögonen, till dess den röda glansen bakom det gröna slocknade som ljuset i en fyr, som släckes tjugu mil över havet — till dess ögonen sänktes och det väldiga huvudet med dem, sänktes djupare och djupare och en röd raspande tunga skrapade mot Mowglis vrist.

»Broder— Broder — Broder!» viskade gossen, i det han gång på gång sakta och lätt med handen strök från nacken utefter den böljande ryggen. »Stilla! Stilla! Det är nattens fel och icke ditt!»

»Det var nattens lukter», sade Bagheera ångerfullt. »Den här luften ropar högljutt inom mig. Men hur kunde du veta?»

Naturligtvis är luften omkring en indisk by full av alla slags lukter, och för varje kreatur, som nästan uteslutande tänker genom näsan, äro lukter lika upphetsande som musik och gifter för mänskliga varelser. Mowgli smekte pantern under ännu några minuter, och denne lade sig ned på samma sätt som en katt framför en brasa, med tassarna indragna under bröstet och ögonen halvslutna.

»Du är av djungeln och ändå inte av djungeln», sade han slutligen. »Och jag är bara en svart panter. Men jag älskar dig, Lille Bror.»

»De pratade länge under trädet», sade Mowgli och låtsade inte om det sista yttrandet. »Buldeo måste ha haft många historier att berätta. De skulle ju komma genast och släpa kvinnan och hennes man ur fällan och kasta dem i Röda blomman. De komma att finna fällan öppen. Ha ha!»

»Nej men hör på!» sade Bagheera. »Febern har nu lämnat mitt blod. Låt dem finna mig där! Få torde våga sig ut ur sina hus, sedan de träffat mig. Det är inte första gången jag varit i en bur; och jag tror inte de komma att binda mig med rep.»

»Var bara försiktig!» sade Mowgli skrattande; ty han började känna sig lika uppspelt som pantern, som nu smög sig in i hyddan.

»Usch», sade Bagheera pustande, »här är en frän lukt av människa! Men här finns en likadan bädd, som man gav mig att ligga på i kungens burar i Oodeypore. Nåja, så lägger jag mig då.» — Mowgli hörde repen i hängkojen knaka under den väldiga bestens tyngd. — »Vid det Krossade Lås, som gjorde mig fri, de komma att tycka att de fångat ett stort villebråd! Kom och sitt bredvid mig, Lille Bror; vi skola tillsammans hälsa dem med ett ljudligt 'God jakt!'»

»Nej, jag har andra planer i min mage. Människoflocken bör inte få veta, vad andel jag har i leken. Jaga själv du. Jag önskar inte träffa dem.»

»Som du vill», sade Bagheera. »Nu komma de!»

Rådplägningen under fikonträdet i andra ändan av byn hade blivit alltmera högröstad. Den slutade med ett vilt tjut och med en störtflod uppför gatan av män och kvinnor, som svängde knölpåkar och bamburör, liar och knivar. Buldeo och braminen sprungo i spetsen, men hopen var tätt i hälarna på dem och ropade: »Trollpackan och