trollkarlen! Låt oss se, om inte glödgade kilar kunna få dem att bekänna. Sätt eld på stugan över dem! Vi skola lära dem att ge skydd åt Vargdjävlar! Nej, piska dem först! Facklor! Flera facklor! Buldeo, glödga bösspipan!»
Man hade litet svårt att få upp dörren. Den hade blivit riktigt ordentligt tillbommad, men hopen sprängde den, och ljuset från facklorna strömmade in i rummet, där Bagheera låg utsträckt på bädden i hela sin längd, med tassarna korslagda och hängande slappt ned på ena sidan, svart som avgrunden och skräckinjagande som en ond ande. Det uppstod en halv minuts förfärad tystnad, varunder hopens främsta led klöstes och sletos för att komma ut igen genom dörren; och under den halva minuten lyfte Bagheera upp huvudet och gäspade — ordentligt, omsorgsfullt och på ett i ögonen fallande sätt — så som han skulle ha gäspat, om han önskade förolämpa en like. De befransade läpparna drogos tillbaka och uppåt, den röda tungan kröktes, underkäken sjönk och sjönk, tills man kunde se halvvägs ned i den heta strupen, och de väldiga huggtänderna blottades till tandköttet, till dess de slogo ihop, över- och undertänder, med en smäll, liksom när stålskydden gå i lås omkring kanterna av en kassakista. Minuten därpå var gatan tom, Bagheera hade hoppat ut genom fönstret och stod vid Mowglis sida, medan en störtflod av tjutande och skrikande människor rusade i väg och tumlade över ända i skräckslagen iver att komma till sina hyddor.
»De komma inte att röra sig ur fläcken, förrän dagen är inne», sade Bagheera lugnt. »Och nu?»
Eftermiddagssömnens tystnad tycktes ha sänkt sig över byn, men när de lyssnade, kunde de höra bullret av tunga sädeslårar, som släpades över jordgolven och vräktes mot dörrarna. Bagheera hade fullkomligt rätt, byn skulle inte komma att röra på sig före dagningen. Mowgli satt tyst och tänkte, och hans ansikte blev mörkare och mörkare.
»Vad har jag gjort?» sade slutligen Bagheera, krypande.
»Ingenting annat än ett gott och förträffligt verk. Vakta dem nu till morgonen. Jag skall sova.»
Mowgli sprang in i djungeln och kröp ihop på en klippa, där han sov och sov dagen i ända och åter igen hela natten.
När han vaknade, stod Bagheera vid hans sida, och där låg en nydödad råbock vid hans fötter. Bagheera såg intresserad på, när Mowgli grep sig verket an med sin slidkniv, åt och drack och satte sig att grubbla med hakan i handen.
»Mannen och din kvinna kommo helskinnade inom synhåll för Kanhiwara», sade Bagheera. »Din moder sände den hälsningen med Chil Glada. De kommo över en häst före midnatten av den natt de blevo fria och färdades sedan snabbt. Var det inte bra?»
»Det är bra», sade Mowgli.
»Och din Människoflock i byn rörde sig ej, till dess solen stod högt i går morse. Sedan åto de sin föda och skyndade tillbaka till sina hus.»
»Fingo de händelsevis syn på dig?»
»Det är mycket möjligt. Jag rullade mig i dammet utanför porten i daggryningen, och kanske också att jag sjöng litet smått för mig själv. Nu, Lille Bror, är det ingenting mera att beställa här. Kom nu och jaga med mig och Baloo. Han har nya bisvärmar, som han vill visa, och vi längta allesammans att ha dig hos oss igen liksom förr. Lägg bort den där minen, som gör till och med mig rädd! Mannen och kvinnan komma inte att kastas i Röda blomman, och allt är som sig bör i djungeln. Är det inte så? Låtom oss glömma Människoflocken!»
»De skola bli glömda — om en liten tid. Var betar Hathi i natt?»
»Var han behagar. Vem kan svara för den Tyste? Men varför frågar du? Vad kan Hathi uträtta, som inte vi kunna?»
»Bed honom och hans tre söner komma hit till mig.»
»Men sannerligen, sannerligen, Lille Bror, det är inte... det är inte passande att säga »Kom!» och »Gå!» till Hathi. Kom ihåg, att han är Djungelns Herre, och innan Människoflocken ändrade uttrycket i ditt ansikte, lärde han dig ett djungelns Mästareord.»
»Det gör detsamma. Jag har ett Mästareord att säga honom nu. Bed honom komma till Mowgli Grodan, och om han inte lystrar genast, så bed honom komma för stormningen av Bhurtpores fält.»
»Stormningen av Bhurtpores fält», upprepade Bagheera
