tre söner, på samma sätt som de en gång hade rasat vid stormningen av Bhurtpores fält.
»Djungeln kommer att sluka de här snäckskalen», sade en lugn röst mitt i förödelsen. »Det är yttermurarna, som måste vräkas omvull.»
Och Mowgli hoppade, med regnet forsande kring de nakna axlarna och armarna, ner från en vägg, som segnade likt en uttröttad buffel.
»Allt har sin tid», flämtade Hathi. »Åh, men mina betar voro röda vid Bhurtpore. Till yttermuren, barn! Huvudet före! Alla på en gång — nu!»
De fyra stötte sida vid sida. Yttermuren bågnade, sprack och föll, och det skräckslagna byfolket såg vrakplundrarnas vilda, av lera fullsmetade huvuden i den skrovliga rännan. Då flydde de, hemlösa och brödlösa, ned i dalen, medan deras by, söndertrasad, kringkastad och nedtrampad, smälte ihop bakom dem.
En månad därefter var platsen en gropig hög, betäckt med mjuk ung grönska, och vid slutet av regntiden var den brusande djungeln i full fart på den fläck, som för knappa sex månader sedan hade varit under plog.
MOWGLIS SÅNG MOT BYFOLKET.
Jag släppa skall emot er vinrankornas här.
Och Djungeln skall utplåna allt odlat som är.
Husväggar skola rasa,
just så som jag befallt.
Och kurbitsen, vildkurbitsen
skall täcka över allt.
Mitt folk skall sjunga sånger, där rådplatsen stod,
och flädermössen klänga kring eder sädesbod.
Och orm er nattvakt bliva
på eldlös, kallnad härd.
Och kurbitsen, vildkurbitsen
stå kring er huvudgärd.
Förrödarna I hören, men icke kunnen se.
I djupa nattens mörker ur Djungeln komma de.
Och varg skall bli er herde,
där boskapshjordar gått.
Och kurbitsen, vildkurbitsen
skall frodas där I sått.
Mitt folk er skörd skall bärga med munter skördesång.
Och ej ett ax skall finnas, där de gått fram en gång.
Och hjort skall bli er oxe
på oplöjd åkermark.
Och kurbitsen, vildkurbitsen
på boplats växa stark.
Jag släppa skall emot er vinrankornas här.
Djungeln skall utplåna allt odlat som är.
Se träden, träden nalkas,
just så som jag befallt.
Och kurbitsen, vildkurbitsen
skall täcka över allt.
