BEGRAVNINGSENTREPRENÖRERNA.
När du kallar Tabaqui »Min Broder!» och hyenan bjuder till supén,
då må du sluta fred med Jacala — matvraket på fyra ben.
Respekt för den Gamle!
Det var en tjock röst, en grötig röst, som skulle ha kommit er att rysa — en röst, som lät som när någonting mjukt och segt brytes i tu. Det låg en darrning i rösten, en kraxning och en gnällning.
»Respekt för den. Gamle! O, kamrater vid Floden — respekt för den Gamle!»
Ingenting kunde skönjas på den breda flodfåran utom en liten flotta av råsegelsriggade, med träbultar hopfogade pråmar, lastade med byggnadssten, som sköto fram under järnvägsbron och drevo utför strömmen. De lade ned sina klumpiga roder för att gå klara för sandbanken, som hade bildats genom vattnets sköljning mot bropelarna, och när de passerade tre i bredd, började åter den rysliga rösten:
»O, Flodens Braminer — respekt för den gamle och svage!»
En pråmkarl vände sig, där han satt på relingen, hötte med handen och sade någonting, som inte lät som en välsignelse, och pråmarna fortsatte sin knakande gång i skymningen. Den breda indiska floden, som mera liknade en kedja av små sjöar än en ström, låg blank som en spegel, i mittfåran avspeglande den rödgula himmeln, men glittrade med fläckar av guld och mörk purpur nära och under de låga stränderna. Små åar runno ut i floden under den våta årstiden, men nu hängde deras mynningar över vattenlinjen. På vänstra stranden, nästan under järnvägsbron, stod en av lera och tegel och halm och stickor uppförd by, vars huvudgata, full av boskap, som drevs hem till sina fållor, gick rakt ned till floden och slutade i ett slags av grovt tegel murat brohuvud, där folk, som önskade tvätta sig, kunde vada ut steg för steg. Detta var Ghaut (flodtrappan) i byn Mugger-Ghaut (Krokodil-Flodtrappan).
Natten höll på och sänkte sig hastigt över lins- och ris- och bomullsfälten på den låglända marken, som årligen översvämmades av floden, över vassen, som kantade flodkröken, och över den hoptrasslade djungeln på betesmarkerna bortom den lugna vassen. Papegojorna och kråkorna, som hade pladdrat och skrikit över sin aftondryck, hade flugit inåt land till sina sovgrenar, på vägen korsande flyghundarnas utryckande bataljoner, och moln på moln av vattenfåglar kommo visslande och snattrande för att krypa ned i sina vassbäddar. Där funnos gäss, blåsänder, gräsänder och gravänder, storspovar och här och där en flamingo.
En gammal åbäklig adjutantstork bildade eftertruppen och flög på ett sätt, som om varje trögt vingslag skulle bli hans sista.
»Respekt för den. Gamle! Flodens braminer — respekt för den Gamle!»
Adjutanten vände halvt på huvudet, girade litet åt det håll, varifrån rösten kom, och landade stelbent på sandbanken nedanför bron. Nu först kunde man se, vilken anskrämlig best han i själva verket var. Bakifrån såg han ofantligt respektabel ut, ty han var nära sex fot hög och liknade snarast en gammal vördig, flintskallig prost. Men framifrån var det helt annorlunda, ty hans sluttande huvud och hals saknade fjädrar, och på halsen under hakan satt en otäck, kal kräva — en tjuvgodspåse, i vilken han stoppade allt, som hans spetshackenäbb kunde stjäla. Hans ben voro långa och smala och skinntorra, men han rörde dem på ett högst fint sätt och betraktade dem med stolthet, medan han putsade sina askgrå stjärtfjädrar, sneglande över sina släta skuldror, och stramade upp sig i en styv givaktställning.
En liten skabbig schakal, som hade legat och gläfst hungrigt ute på en låg klippa, satte öron och svans i vädret och skuttade över grunden för att sluta sig till Adjutanten. Han var den lägste i sin kast — inte för att det var så
