Sida:Andra djungelboken 1915.djvu/39

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


särdeles mycket bevänt ens med den bäste bland schakaler, men den här stod alldeles särskilt lågt i sin egenskap av halvt tiggare, halvt bov — en lumpsamlare bland byns sophögar, en förtvivlat feg stackare, eller dumdristigt djärv, alltid hungrig och tull av list, som dock aldrig var honom till någon nytta.

»Usch!» sade han, i det han bedrövat skakade på sig, när han steg i land. »Må den röda skabben förstöra hundarna i den här byn! Jag har tre bett för var loppa jag har på mig, och det bara för att jag tittade — bara tittade, märk väl — på en gammal sko i ett kobås. Kan jag äta smörja, jag?» tillade han och krafsade sig under vänstra örat.

»Jag hörde», sade Adjutanten med en röst, som lät som när en slö såg går igenom ett tjockt bräde, »jag hörde, att det låg en nyfödd valp i den där skon.»

»Höra är en sak, veta en annan», sade schakalen, som hade en ganska vacker samling ordspråk, som han plockat ihop genom att lyssna på människorna kring aftoneldarna i byn.

»Alldeles riktigt. För säkerhetens skull tog jag hand om den där valpen, medan hundarna voro sysselsatta på annat håll.»

»De voro mycket sysselsatta», sade schakalen. »Nåja, jag får väl undvika byn nu en tid under mina jakter efter en stackars matbit. Jaså, var det verkligen en blind valp i skon?»

»Den finns här», sade adjutanten, skelande över sin näbb på den fulla påsen. »En liten skräpsak, men rätt bra att ha nu, då barmhärtigheten är utdöd i världen.»

»Åhåjaja! Världen är järnhård nu för tiden», jämrade sig schakalen. Därpå uppfångade hans rastlösa ögon en den minsta lilla krusning på vattnet, och han återtog hastigt:

»Livet är hårt för oss alla, och jag tvivlar inte på, att till och med vår utmärkta herre, Trappornas Stolthet och Flodens Avund...»

»En lögnare, en lismare och en schakal äro alla kläckta ur samma ägg», sade Adjutanten utan att vända sig till någon särskilt; ty han var själv en överdådigt styv lögnare för egen räkning, när han ville göra sig besvär.

»Ja, som sagt, Flodens Avund», upprepade schakalen, i det han höjde rösten. » Jag tvivlar ingalunda på, att även han kommit underfund med, att sedan bron byggdes, har tillgången på god föda blivit sämre. Men å andra sidan, fastän jag inte för allt i världen skulle vilja säga det i hans ädla ansikte, är han dock så vis och dygdig, att jag tyvärr inte kan...»

»När schakalen säger, att han är grå, hur svart måste inte då schakalen vara!» mumlade Adjutanten, som inte kunde se, vad som var i antågande.

Det förnams ett sakta gnisslande ljud, liksom då en båt skrapar mot ett grund. Schakalen snodde hastigt runt och stod med nosen vänd (det är alltid bäst att vända till nosen) åt den varelse, om vilken han nyss hade talat. Det var en tjugufyra fot lång krokodil, beklädd med något som såg ut som en tredubbelnitad ångpannsplåt, naglad och kölad och toppad. Det var den trubbnosiga Krokodilen av Krokodil-Trapporna, äldre än någon människa i byn, han som givit byn dess namn; vadställets onda ande, innan järnvägsbron kom — på en gång mördare, människoätare och lokal fetisch. Han låg med hakan på grundet, hållande sig på sin plats med en nästan osynlig svängning på stjärten, och schakalen visste alltför väl, att ett enda slag av den där stjärten kunde föra krokodilen upp på stranden med ett lokomotivs fart.

»Vilket lyckobådande möte, du, de Fattiges Beskyddare!» lismade han, i det han drog sig litet tillbaka vid varje ord. »En ljuvlig röst hördes, och vi kommo ledda av hoppet om en angenäm konversation. Min gränslösa förmätenhet kom mig under väntan här att tala om dig. Det är mitt hopp, att ingenting hördes.»

Nu hade schakalen just talat för att bli hörd av lyssnaren, ty han visste, att smicker var det bästa sättet att få någonting att äta, och krokodilen visste, att schakalen hade talat till det ändamålet, och schakalen visste, att krokodilen visste det, och krokodilen visste, att schakalen visste, att krokodilen visste det, och så voro de belåtna bägge två.

Det gamla odjuret kravlade och flåsade och stönade sig uppför stranden och mumlade därvid: »Respekt för den gamle och svage!» Och under hela tiden brunno de små