en liten eld — åh, hur väl känner jag inte den elden! — och de dricka tobak och de nicka med huvudena framåt i en ring eller åt sidan mot den döde på stranden. De säga, att den engelska lagen bjuder på ett rep för den här saken och att en sådan mans familj blir utskämd, därför att en sådan man måste bli hängd på fängelsets stora gård. Så säga den dödes vänner: 'Må han bli hängd!' och så måste man avhandla saken igen från början — en, två, tjugu gånger under den långa natten. Så säger slutligen en av dem: 'Striden var en ärlig strid. Låtom oss taga blodspenningar, litet mera än dråparen bjudit, och så låtsa vi inte vidare om saken.' Därpå börja de pruta på blodspenningarna, ty den döde var en stark man, som lämnat efter sig många söner. Men före amratvela (soluppgången) bränna de den döde en smula, såsom brukligt är, och så kommer den döde till mig, och han säger ingenting därom. Jaha, mina barn, krokodilen vet — krokodilen vet — och mina malvadjater äro ett bra folk.»
»De äro för småaktiga, för snåla för min kräva», kraxade Adjutanten. »De ödsla inte med polityren på kohornen, som ordspråket säger, och vem kan plocka ax, där en malvadjat skördat?»
»Åh, jag... plockar... dem», sade krokodilen.
»Men i Kalkutta i södern», fortfor Adjutanten, »kastade man i den gamla goda tiden ut allting på gatorna, och vi plockade och valde. Det var en läcker tid. Men nu hålla de sina gator lika rena som skalet på ett ägg, och mitt folk flyr sin väg. Renlighet är nog bra, men att hålla på och damma och sopa och spola sju gånger om dagen kan tråka ut själva gudarna.»
»En schakal nerifrån landet, som själv hade hört det av en broder, berättade mig en gång, att i Kalkutta i söder voro alla schakaler feta som uttrar i regntiden», sade schakalen, vars mun vattnades vid blotta tanken därpå.
»Åh, men vitansiktena äro där — engelsmännen — och de ha hundar med sig någonstans uppifrån floden — stora, feta hundar — för att hålla de där schakalerna vid lagom hull», sade Adjutanten.
»De äro således lika hårdhjärtade som folket här? Det borde jag ha förstått. Varken jord, himmel eller vatten visar schakalen någon barmhärtighet. Jag såg ett vitansiktes tält förliden årstid efter regnen, och jag tog och åt upp en ny gul tygel. Vitansiktena garva inte sitt läder på riktigt sätt. Jag blev mycket sjuk av det.»
»Jag råkade ännu värre ut», sade Adjutanten. »När jag var i min tredje årstid, en ung och käck fågel, gick jag ned till floden, där de stora båtarna komma in. Engelsmännens båtar är tre gånger så stora som den här byn.»
»Han har varit så långt som till Delhi och vill nu inbilla oss, att allt folket där går på huvudet», mumlade schakalen. Krokodilen öppnade sitt vänstra öga och såg skarpt på Adjutanten.
»Det är sanning», vidhöll den stora fågeln. »En lögnare ljuger bara, när han har hopp om att bli trodd. Ingen, som ej själv sett de där båtarna, kunde tro, att det var sanning.»
»Det där låter mera resonabelt», sade krokodilen. »Fortsätt!»
»Från det inre av en så'n där båt tog man fram stora stycken av ett vitt ämne, som om en stund förvandlades till vatten. Mycket splittrades och föll på stranden, och resten förde man skyndsamt till ett hus med tjocka murar. Men en båtkarl tog skrattande ett stycke, som inte var större än en liten hund, och kastade det åt mig. Jag — hela mitt folk — sväljer utan besinning, och det där stycket sväljde jag efter vår vana. Genast greps jag av en utomordentlig köld, som började i krävan, sprang ned i de yttersta spetsarna av mina tår och till och med berövade mig talförmågan, medan båtkarlarna skrattade åt mig. Aldrig i mitt liv har jag känt maken till köld. Jag dansade i min sorg och bestörtning, tills jag åter kunde draga andan, och då fortsatte jag att dansa och ropade ve över denna världens falskhet; och båtkarlarna hade roligt åt mig och skrattade, så att de lågo dubbla på marken. Det allra märkvärdigaste med hela saken, frånsett den underbara kölden, var att ingenting fanns i min kräva, när jag hade slutat min veklagan.»
Adjutanten hade gjort sitt bästa att beskriva sina känslor, då han råkade svälja ett sjuskålpundsstycke av
