Sida:Andra djungelboken 1915.djvu/45

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


is från Wenhamsjön, vilken is fördes i land från ett amerikanskt fartyg, på den tid då Kalkutta ännu inte hade börjat att tillverka sin is på maskiner; men då han inte visste, vad is var, och då krokodilen och schakalen visste det ännu mindre, förfelade historien sin verkan.

»Allting», sade krokodilen, i det han åter slöt vänstra ögat, »allting är möjligt, som kommer från en båt tre gånger så stor som Krokodil-Trapporna. Min by tillhör inte de minsta.»

En vissling hördes uppe på bron, och Delhi-expressen gled över, med vagnarna upplysta och med skuggor, som troget följde längs floden. Den rasslade bort i mörkret igen; men krokodilen och schakalen voro så vana vid det, att de inte ens vände på huvudet.

»Är det där någonting mindre underbart än en båt, som är tre gånger så stor som Krokodil-Trapporna?» sade fågeln och tittade uppåt.

»Jag såg det byggas, barn. Sten för sten såg jag bropelarna resa sig, och när männen föllo ned (de voro för det mesta förunderligt säkra på foten — men när de föllo), var jag färdig. Efter det den första pelaren var gjord, tänkte de aldrig på att titta nedåt floden efter kroppen för att bränna den. Även där besparade jag dem mycket besvär. Det är ingenting märkvärdigt med en brobyggnad», sade krokodilen.

»Men det som går över, dragande vagnar med tak, det är besynnerligt», upprepade Adjutanten. »Det är alldeles säkert en ny buffelras. En vacker dag förlorar det fotfästet däruppe och faller ned som människorna gjorde. Gamle Krokodilen skall även då vara beredd.»

Schakalen tittade på Adjutanten och Adjutanten tittade på schakalen. Om det fanns någonting i världen, som de voro säkrare på än allt annat, så var det att lokomotivet kunde vara vad som helst annat, men inte en buffel. Schakalen hade otaliga gånger spejat på det från aloehäckarna utefter järnvägsbanken, och Adjutanten hade sett lokomotiv ända sedan det första lokomotivet gick fram i Indien. Men krokodilen hade endast sett den där tingesten nedifrån, och då hade ångpannans kopparhuv någon likhet med en buffels puckel.

»M—ja, ett nytt slags buffel», upprepade krokodilen eftertryckligt för att övertyga sig själv, att han hade rätt, och schakalen ropade:

»Ja, alldeles säkert en buffel.»

»Eller också kunde det kanske vara...» började krokodilen knarrigt.

»Säkerligen, säkerligen», sade schakalen utan att låta den andre avsluta meningen.

»Vad för slag?» sade krokodilen arg, ty han kände på sig, att de andra visste mer än han. »Vad för slag kunde det vara? Jag fick aldrig avsluta vad jag ville säga. Du sade, att det var en buffel.»

»Det är allt vad de Fattiges Beskyddare behagar. Jag är hans tjänare — inte det föremåls tjänare, som rusar över floden.»

»Vad helst det nu är, så är det vitansiktenas verk», sade Adjutanten; »och vad mig själv beträffar, skulle jag inte välja min vistelseort så nära det som på den här sandbanken.»

»Du känner inte engelsmännen lika bra som jag, du», sade krokodilen. »Det var ett vitansikte här, när bron byggdes, och han brukade ta en båt om kvällarna och sitta och skrapa med fötterna mot båtbottnen och viska: 'Är han här? Är han där? Räck mig bössan!' Jag kunde höra honom, innan jag kunde se honom — sådant oväsen gjorde han — där han knarrade och pustade och skramlade med bössan upp och ned för floden. Så snart jag hade plockat upp en av hans arbetare och därigenom besparat dem stora kostnader för ved till bränningen, kunde jag vara säker på att han skulle komma ned till Trapporna och skrika ut med hög röst, att han skulle jaga mig och befria floden från mig — Krokodilen av Kokodiltrapporna! Mig! Barn, jag har simmat under bottnen på hans båt timme efter timme och hört honom avlossa sin bössa mot stockar; och när jag var säker på att han var uttröttad, reste jag mig upp och slog ihop mina käkar mitt för näsan på honom. När bron var färdig, for han sin väg. Alla engelsmän jaga på det sättet, utom när de själva jagas.»

»Vem jagar vitansiktena?» gläfste ivrigt schakalen.

»Ingen nu, men jag har på min tid jagat dem.»