EN BÖLJESÅNG.
Liten bölja kom mot land,
sken som guld i kvällsolsbadet,
smekte ungmöns vita hand,
där hon väntade vid vadet.
Barm i knopp och smäcker vrist.
Floden farlig är för visst.
Sjunger böljan: »Vänta där,
vackra barn, jag Döden är!»
När min gosse kallar mig,
skamligt vore det att tveka.
Nyss en fisk så lustelig
såg jag bort mot stranden leka.
Hjärta varmt och smäcker fot,
färjan tar dig snart emot.
Sjunger böljan: »Vänta där,
vackra barn, jag Döden är!»
När min gosse kallar mig,
ej ett ögonblick jag dröjer! —
Flicka, flicka akta dig,
något mörkt ur våg sig höjer!
Sorglöst hjärta, trofast hand,
liten fot når aldrig strand.
Böljan flyr på upprörd flod,
böljan, böljan — röd av blod!
KONUNGENS ANKUS.
Fyra du aldrig sett nöjda, så länge som daggen sig sänkt från det höga:
Jacalas mun och Gladans kräva, Apans hand och Människans öga.
Kaa, den väldiga klipp-pyton, hade bytt skinn för väl tvåhundrade gången sedan sin födelse; och Mowgli, som aldrig glömde, att han hade Kaas nattliga arbete därborta vid Kalla Hålorna, som man kanske erinrar sig, att tacka för livet, kom för att lyckönska honom. Skinnbytet gör alltid en orm dyster och nedstämd, till dess det nya skinnet börjar glänsa och te sig vackert. Kaa drev nu aldrig mera gyckel med Mowgli, utan bemötte honom, såsom för övrigt hela djungeln gjorde, som Djungelns Herre och berättade honom alla de nyheter, som en pyton av hans storlek givetvis får höra. Vad Kaa inte visste om Mitten-Djungeln, som de kallade den — livet som kryper tätt utefter jorden eller under den, klipprämnornas, hålornas och de ihåliga trädstammarnas liv — skulle ha kunnat skrivas på det minsta av hans fjäll.
Den kvällen satt Mowgli i kretsen av Kaas stora ringlar och fingrade på det avfjällade och brustna gamla skinnet, som låg i hylsor och slingor bland klipporna, alldeles som Kaa hade lämnat det. Kaa hade helt artigt lagt sig i täta varv under Mowglis breda, nakna axlar, så att gossen satt alldeles som i en levande länstol.
»Till och med ögonfjällen äro fullkomliga», sade Mowgli halvhögt, där han satt och lekte med det gamla skinnet. »Det måste vara besynnerligt att se sitt eget huvudskinn vid sina fötter.»
»Ja, men jag saknar fötter», sade Kaa, »och eftersom detta är ett bruk hos allt mitt folk, kan jag inte se något
