besynnerligt i det. Känns aldrig ditt skinn gammalt och strävt?»
»Då går jag och badar, Platthuvud. Men det var sant, i den värsta sommarhettan har jag verkligen önskat, att jag utan plågor kunde krypa ur huden och springa omkring skinnlös.»
»Jag badar, men jag tar av mitt skinn också. Hur tar den sig ut, min nya dräkt?»
Mowgli lät sin hand glida över den ofantliga ryggens diagonala rutor.
»Sköldpaddans rygghud är hårdare men inte så grann», sade han med kännarmin. »Grodan, min namne, är grannare, men inte så hård. Din hud är mycket vacker att betrakta — likt strimmorna i en liljas kalk.»
»Det fattas bara vatten. Ett nytt skinn får aldrig sin fulla färg före det första badet. Låtom oss gå och bada.»
»Jag skall bära dig», sade Mowgli.
Och han lutade sig ned och försökte skrattande lyfta upp den mellersta delen av Kaas stora kropp, just där cylindern var tjockast. En karl kunde lika gärna ha försökt sig på att lyfta det två fot i genomskärning mätande huvudröret i en vattenledning; Kaa låg stilla och svällde belåtet ut, road av upptåget. Så började deras vanliga kvällslek. Gossen i blomman av sin fulla kraft och pyton i sitt granna nya skinn stodo emot varandra, färdiga till brottningskamp — en tävlan för öga och styrka. Naturligtvis skulle Kaa ha kunnat krossa ett dussintal Mowglier, om han hade tagit i med full kraft; men han lekte försiktigt och släppte inte till tiondelen av sin styrka. Ända från det Mowgli var tillräckligt stark att tåla vid ett litet hårdhänt nappatag, hade Kaa lärt honom denna lek, och det tränade hans lemmar bättre än någonting annat skulle ha kunnat göra. Ibland kunde Mowgli stå kringvärvd nästan upp till halsen i Kaas skiftande ringlar under försök att få sin ena arm fri och gripa honom kring halsen. Då kunde Kaa ge efter, och på sina rörliga, kvicka fötter försökte Mowgli hindra den väldiga stjärten att tjäna som en hävstång, när den slingrade sig bakåt, sökande efter en klippa eller en stubbe. De kunde vagga fram och tillbaka, huvud vid huvud, var och en väntande på ett lämpligt tillfälle, till dess den vackra, statyliknande gruppen upplöstes i en virvel av svartgula ringlar och kämpande armar och ben, med statyen allt emellanåt resande sig igen.
»Här har du en! Och här en! Och här en!» sade Kaa och gjorde med huvudet finter, som inte ens Mowglis snabba hand kunde parera. »Pass på, nu träffar jag dig — här, Lille Bror! Här och här! Äro dina händer lama? Här har du en stöt till!»
Leken slutade alltid på ett och samma sätt — med en rak, drivande stöt av ormhuvudet, som kastade gossen över ända. Mowgli kunde aldrig lära sig att parera detta blixtsnabba utfall, och, som Kaa sade, det var inte värt att försöka.
»God jakt!» grymtade till slut Kaa, och Mowgli slungades som vanligt ett halvt dussin famnar, kippande efter andan och skrattande. Han reste sig med händerna fulla av gräs och följde Kaa till den kloka ormens mest omtyckta badställe — ett djupt, kolsvart kärr, omgivet av klippor och intressant genom sina sjunkna trädstammar. Pojken gled ner i vattnet på djungelsätt, utan ett ljud, dök över kärret, steg upp till ytan igen, även nu utan ett ljud, och vände sig på rygg med armarna bakom huvudet, i det han låg och betraktade månen, som steg upp över klipporna, och krossade månglittret i vattnet med sina tår. Kaas rombformiga huvud skar kärret som en rakkniv och lade sig därpå att vila mot Mowglis axel. De lågo stilla och lögade sig vällustigt i det svala vattnet.
»Det är mycket härligt», sade Mowgli till sist sömnigt. »I Människo-Flocken lade de sig, som jag kommer ihåg, ned vid den här timmen på hårda trästycken i en lerfälla, och sedan de omsorgsfullt stängt ute alla friska vindar, drogo de smutsiga kläder över sina tunga huvuden och sjöngo fula sånger genom näsorna. Då är det bättre i djungeln.»
En framilande kobra (glasögonsorm) gled ned från en klippa och drack, hälsade dem med ett »God jakt!» och försvann igen.
»Ssss!» sade Kaa, som om han plötsligt hade erinrat sig någonting. »Djungeln ger dig således allt vad du kan önska dig, Lille Bror?»
