»Inte allt», sade Mowgli skrattande. »Jag skulle också vilja ha en ny och stark Shere Khan att döda i varje månskifte. Nu skulle jag kunna döda med mina egna händer, utan att behöva begära hjälp av bufflar. Och så har jag också önskat, att solen skulle skina mitt under regntiden, och att regnen skulle kyla solen under den hetaste sommaren; och så har jag aldrig känt mig tom utan att önska, att jag hade dödat en get; och så har jag aldrig dödat en get utan att önska, att det hade varit en bock, och aldrig en bock utan att önska, att det hade varit en nilgau. Men sådana äro vi nog alla.»
»Har du ingen annan önskan?» frågade den stora ormen.
»Vad mera kan jag önska? Jag har djungeln och djungelns ynnest! Finns det någonting bättre mellan soluppgång och solnedgång?»
»Ja, ser du, Kobran sade...», började Kaa.
»Vilken kobra? Jag tyckte, att hon nyss gick härifrån utan att säga ett ord. Hon var stadd på jakt.»
»Det var en annan.»
»Har du mycket att skaffa med Gift-Folket? Jag går helst ur vägen för dem. De bära död i sin framtand, och det är inte bra, ty de äro så små. Men med vilken 'hatt' har du talat?»
Kaa rullade sakta i vattnet liksom en ångare i tvärsjö.
»För tre eller fyra månader sedan», sade han, »jagade jag i Kalla Hålorna, det där stället, som du kanske inte har glömt. Och den varelse jag jagade flydde skrikande förbi dammarna och in i det där huset, vars sida jag krossade för din skull, och försvann i marken.»
»Men folket i Kalla Hålorna lever ju inte i kaninhålor.»
Mowgli förstod, att Kaa talade om Ap-Folket.
»Den där varelsen levde inte, men försökte leva», svarade Kaa med en dallring av tungan. »Han sprang in i ett hål, som förde mycket långt. Jag följde, och sedan jag dödat, sov jag. När jag vaknat, fortsatte jag framåt.»
»Under jorden?»
»Just så. Till sist stötte jag på en Vit Hatt (en vit kobra), som talade om saker, som lågo utom min kännedom, och visade mig många ting, som jag aldrig sett förut.»
