»Något nytt villebråd? Var jakten givande?» frågade Mowgli och vände sig hastigt på sidan.
»Det var inte något villebråd, och det skulle ha brutit av alla mina tänder, om jag försökt sluka det; men Vita Hatten sade, att en människa — han talade som en som kände till det där släktet — skulle ge sitt hjärteblod bara för att få se de där sakerna.»
»Vi ska gå dit och se», sade Mowgli. »Jag erinrar mig nu, att jag en gång varit människa.»
»Sakta — sakta. Det var brådskan, som dödade Gula Ormen, när han ville äta upp solen. Vi talades vid, vi två, under jorden, och jag talade om dig, i det jag kallade dig människa. Och Vita Hatten (han är visst lika gammal som djungeln) sade: 'Det var länge sedan jag såg en människa. Må han komma hit, och han skall få se alla dessa ting, som skattas så högt, att många människor gärna skulle offra livet för den minsta bland dem.'»
»Det måste vara nytt villebråd. Och likväl brukar inte Gift-Folket underrätta oss om, när villebråd finns i närheten. Det är ett ovänligt folk.»
»Det är inte något villebråd. Det är... det är... jag kan inte säga, vad det är.»
»Låtom oss gå dit. Jag har aldrig sett en Vit Hatt, och jag vill gärna se det andra också. Dödade han det?»
»Det var idel döda ting. Han påstår, att han är satt till vaktare över dem alla.»
»Åh! På samma sätt som vargen över födan han dragit hem till sin håla. Låtom oss gå.»
Mowgli simmade till stranden, rullade sig i gräset för att bli torr, och så började de två sin färd till Kalla Hålorna, den övergivna staden, om vilken ni torde ha hört ett och annat. Mowgli var numera inte det minsta rädd för Apfolket, men Apfolket hyste den livligaste förskräckelse för Mowgli. Emellertid strövade deras stammar omkring i djungeln, och därför stodo Kalla Hålorna tomma och tysta i månljuset. Kaa visade vägen till ruinerna efter drottningens paviljong, som stod på terrassen, gled över buskarna och dykte ned för den halvt instörtade trappan, som från mitten av paviljongen ledde ned i jorden. Mowgli gav Ormlösen: »Vi äro av samma blod, I
