Sida:Andra djungelboken 1915.djvu/55

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


och jag», och följde efter på händer och knän. De kravlade sig ett långt stycke nedför en sluttande gång, som gick i många krökar och slingringar, och kommo slutligen till ett ställe, där rötterna av något stort träd, som växte trettio fot över deras huvuden, hade trängt ut en stor sten ur muren. De kröpo genom öppningen och befunno sig i ett stort valv, vars kupollika tak likaledes hade sprängts av trädrötter, så att några ljusstrimmor trängde ned i mörkret.

»En säker lya, den här», sade Mowgli och reste sig upprätt, »men alldeles för avlägsen att besöka dagligen. Men här syns ju ingenting?»

»Är jag ingenting?» sade en röst i mitten av valvet, och Mowgli såg någonting vitt röra sig, till dess småningom den väldigaste kobra, han någonsin hade sett, reste sig — ett odjur på nära åtta fots längd — som mörkret hade blekt, så att den nu såg ut som gammalt elfenbensvitt. Till och med glasögonsmärket på hans utbredda »hatt» hade bleknat till svagt gult. Hans ögon voro röda som rubiner, och han var över huvud det underbaraste man kunde se.

»God jakt», sade Mowgli, som lika litet lade bort sitt levnadsvett som han lade bort sin kniv, och den bar han alltid.

»Vad nytt från staden?» sade Vita Kobran, utan att besvara hälsningen. »Vad nytt från den stora, av murar omgivna staden — staden med hundra elefanter och tjugutusen hästar och oräknelig boskap — Konungens över Tjugu Konungar stad? Jag börjar bli döv härnere, och det är länge sedan jag hörde krigsgonggongerna.»

»Djungeln är över våra huvuden», sade Mowgli. »Bland elefanter känner jag endast Hathi och hans söner. Bagheera har slagit alla hästarna i en by och — vad är en konung för slag?»

»Jag har förut berättat dig», sade Kaa saktmodigt till Kobran — »jag berättade dig är fyra månvarv sedan, att din stad inte fanns till längre.»

»Staden — den stora staden i skogen, vars portar bevakas av Konungens torn — kan aldrig förgås. Den byggdes innan min faders fader kom ur ägget, och den skall bestå ännu, när min sons söner blivit lika vita som jag. Salomdhi, son av Chandrabija, som var son av Viyeja, som var son av Yegasuri, byggde den i Bappa Rawals dagar. Vems boskap ären I?»

»Det spåret kan ingen följa», sade Mowgli vändande sig till Kaa. »Jag förstår inte hans tal.»

»Inte jag heller. Han är mycket gammal. Kobrornas Fader, däruppe finnes endast djungeln, såsom den har funnits från begynnelsen.»

»Vem är då han», sade Vita Kobran, »som sitter här framför mig, utan fruktan, utan att känna Konungens namn, talande vårt språk med en människas läppar? Vem är han med kniven och en orms tunga?»

»Mowgli kalla de mig», kom svaret. » Jag är av djun-geln. Vargarna äro mitt folk, och Kaa här är min broder. Kobrornas Fader, vem är du?»

»Jag är Konungens Skattvaktare. Kurrun Raja byggde stenen över mig på den tid, då mitt skinn var mörkt, för att jag skulle lära dem döden, som kommo hit för att stjäla. Så sänkte de ned skatten genom stenen, och jag hörde braminernas, mina mästares, sång.»

»Hm!» sade Mowgli för sig själv. Jag har en gång haft att göra med en bramin i Människo-Flocken, och — jag vet vad jag vet. Det kommer alltid något ont från en sådan.»

»Fem gånger under min vakt har stenen blivit upplyft, men alltid för att släppa ned mera och aldrig för att föra bort. Det finnes inga rikedomar, som kunna jämföras med de här — hundrade konungars skatter. Men det är länge, länge sedan stenen senast rördes, och jag tror, att min stad har glömt bort mig.»

»Det finns ingen stad. Titta upp! Där ser du de stora trädens rötter, som spränga sönder stenarna. Träd och människor växa inte tillsammans», envisades Kaa.

»Två eller tre gånger ha människor funnit vägen hit ned», svarade Vita Kobran, upptänd av vrede; »men de hunno aldrig tala, förrän jag kom över dem, där de trevade i mörkret, och sedan skreko de endast en kort stund. Men I kommen med lögner, både människa och Orm, och viljen ha mig att tro, att min stad ej finnes och att mitt vaktarskap är slut. Föga ändras Människor med åren,