Mowgli dröjde en minut för att hämta mod, ty ingen vågade tilltala Hathi omedelbart; därpå ropade han:
»Vilken är Shere Khans rätt, o Hathi?»
Båda stränderna upprepade som ett eko dessa ord, ty allt djungelfolket är ofantligt nyfiket, och de hade nyss bevittnat en sak, som ingen tycktes förstå utom Baloo, och han såg mycket tankfull ut.
»Det är en gammal historia», sade Hathi, »en historia som är äldre än djungeln. Varen tysta längs stränderna, så skall jag berätta historien.»
Det uppstod ett par minuters trängsel och knuffande bland vildsvinen och bufflarna, och därpå grymtade hjordarnas ledare en efter en: »Vi vänta», och Hathi klev fram, till dess han stod nästan till knäna i gölen vid Fredsklippan. Mager och skrynklig och gulbetad som han var, såg han dock ut att vara vad djungeln höll honom för — deras herre.
»I veten, barn», började han, »att av alla ting frukten I människan mest.»
Det uppstod ett mummel av instämmanden.
»Den där historien rör dig, Lille Bror», sade Bagheera till Mowgli.
»Mig? Jag tillhör Flocken — jag är en jägare av det Fria Folket», svarade Mowgli. »Vad har jag att skaffa med människorna?»
»Och I veten ej, varför I frukten människan», fortfor Hathi. »Orsaken är följande. I djungelns begynnelse, och ingen vet när det var, vandrade vi av djungeln tillsammans utan att hysa fruktan för varandra. På den tiden fanns ingen torka, och blad och blommor och frukter växte på samma träd — och vi åto ingenting annat än blad och blommor och gräs och frukter och bark.»
»Jag är glad över att jag inte var född på den tiden», sade Bagheera. »Bark duger inte till någonting annat än att vässa klorna på.»
»Och djungelns Herre var Tha, den förste bland elefanterna. Han drog med sin snabel upp djungeln ur djupt vatten, och där han med sina betar gjorde fåror i marken, där runno floderna, och där han stampade med sin fot, där uppkommo dammar av gott vatten, och där han blåste genom snabeln — så här — föllo träden. Så gick det till, när djungeln gjordes av Tha, och så berättades historien för mig.»
»Den har inte blivit magrare under sin gång», viskade Bagheera, och Mowgli satte handen för munnen och skrattade.
»På den tiden fanns ingen säd eller meloner eller peppar eller sockerrör, ej heller några små hyddor, sådana som I alla haven sett; och djungelfolket visste ingenting om människan, utan levde tillsammans i djungeln, utgörande endast ett folk. Men om någon tid började de kivas om födan, ehuru det fanns tillräckligt bete för dem alla, De voro lata. Var och en ville äta där han låg, som det händer ännu i dag bland oss, när vårregnen äro goda. Tha, den förste av elefanterna, hade fullt upp att göra med att skapa nya djunglar och leda floderna i deras bäddar. Han kunde inte vara överallt, och därför gjorde han den förste bland tigrar till djungelns mästare och domare, till vilken djungelfolket skulle vända sig med sina tvister. På den tiden åt den förste bland tigrar frukter och gräs liksom alla andra. Han var lika stor som jag, och han var mycket vacker, till färgen gul över hela kroppen liksom de gula lianernas blommor. Det fanns inte en strimma eller fläck på hans kropp i den goda tiden, när djungeln var ny. Allt Djungelfolket trädde utan fruktan inför honom, och hans ord var hela djungelns lag. Vi voro då — kommen väl ihåg det — ett folk. Men en natt uppstod tvist mellan två bockar — en betestvist av det slag, som I nu avgören med horn och framfötter — och det berättas, att när de två förde sin talan inför den förste bland tigrar, som låg bland blommorna, kom en bock att puffa till honom med sina horn, och den förste bland tigrar glömde, att han var djungelns mästare och domare, och rusade på bocken och krossade hans nacke.
»Före den natten hade ingen av oss dött, och när den förste bland tigrar såg, vad han hade gjort, och han hade blivit tokig av blodslukten, sprang han bort till träsken i norr, och vi av djungeln, som lämnats utan domare, började slåss inbördes. Tha hörde stridsbullret och kom tillbaka, och några bland oss sade ett, andra ett annat; men han såg den döda bocken bland blommorna och frågade, vem som hade dödat honom, och vi av djungeln kunde ingenting berätta, ty lukten av blodet hade gjort oss tokiga, liksom den gör ännu
