Sida:Anna 1846.djvu/111

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

105

inte hon ha malit gryna te slut, och hon lär väl inte göra sig så brodt med te tvätta opp jufisken,” sade nu Anna och böjde sig sedan sakta öfver barnet. “Så ska’ du väl höra efter om flickan vaknar och inte glömma att smaka på stopet, för du ska’ veta att det ä’ utaf vörta som ska bli te julölet. Nästan i samma ögonblick hade Anna påtagit en tröja och ingömt de långa ljusa lockarne i en halsduk och försvann med tvenne uppfyllda ämbar genom dörren i det hon vänligt nickade åt Olof.

Med en halfskalad potates, mellan sina fingrar, uppreste Olof sig och gick till fenstret, som vette åt garden. — ”Ack, Anna hvad du är vacker och. rar!” utbrast han och såg med kärleksfulla blickar efter sin hustru; "Nej! det finns ingen menniska i hela Sveriges rike så lycklig som jag! bara ja kunde vara nog tacksam både mot Gud och Anna,” tillade han med varm rörelse.

Den lilla rörde sig och fadren stod genast vid vaggan.

Sakta vidrörde han den med sin fot och under några halfhöga ”vyss, vyss” hade barnet åter insomnat.

”Så lik du ä’ din mor, du lilla. Guds engel! hon må nu säga så mycket hon vill, att du ä’ lik mej,” utbrast han och fäste en lång, varm blick på det kära barnet. Olof hade åter satt sej, att i ro skala och uppäta sin potates,