106
då dörren hastigt öppnades och Anna blek och med förskräckt utseende instörtar i rummet.
”Gud i himlen! tröste oss, Olof!” utbrast hon och nästan rusade fram mot sin man.
”Anna! Anna! hvad i herrans namn ha’ händt? hvad kommer åt dej? jag känmer inte igen dej!” "ropade den häpne Olof. ”Jo, kom ska’ du få si! di ligga ju döda alli hop våra oxar och våra vackra kor — bara Brunkinna rör, än lite på sej,” stammade Anna och ville draga Olof med sig; men sjönk i samma ögonblick, nästan vanmägtig i hans armar.
Olof blef dödsblek, men tycktes glömma allt annat för omsorgen om Anna, som snart återfick fullkomlig fattning , ehuru en bitter smärta ännu stod att läsa på det likfärgade ansigtet.
”Kära, söta min Anna! så länge ja har dej och du har mej och inte någe ondt kommit åt vår lilla flicka, så ska vi trösta oss!” sade Olof med rörande ömhet och gjorde allt för att lugna sin upprörda hustru. ”Och kom nu så ska’ vi gå och se efter hur det är — det kanske inte ä’ så farligt, som du tror.”
”Jo! nog är det farligt,” svarade Anna, på hvilken Olofs ord utöfvat en synbar verkan, men, nu ä jag inte så ängslig mer, för du har rätt i det du sa’; åså, när jag tänker på, att det ha inte än varit någon qväll eller morgon som vi inte ha bett Gud; så vet jag att
