107
ingen ting kan hända oss, som han inte vill, och allt hvad han vill ä godt, om det är aldrig så ondt,” tillade hon och en from barnslig förtröstan talade ur det, nu åter, klara ögat och hon följde Olof med raska, ehuru något vacklande steg.
”Se efter flickan!” ropade hon till pigan, som hon mötte i dörren.
En fasansfull. syn mötte Olofs öga. Deras alla kreatur d. v. s. fyra kor, ett par oxar och en kalf lågo alla med undantag af en enda ko, döda och äfven denna tycktes icke länge kunna lefva.
”Skjut öfver Brunkinna, Olof!” bad Anna, med ångest, ty den förfärliga åsynen hade ånyo uppfyllt henne med djup förskräckelse. ”Hon får lof och lefva; vi har ju annars inte en mjölktår åt flickan.”
Olof skjöt — alla kända huskurer användes men förgäfves. Deras sista, kära ko måste slaktas, för att derigenom kunna blifva dem till någon nytta.
Anna gret och Olof hade svårt att gömma sitt eget bekymmer, för att trösta och uppmuntra sin arma hustru.
Sedan den första bestörtningen lemnat rum för en redig tanke, höllos alla möjliga undersökningar, för att kunna upptäcka orsaken till den fasliga händelsen. Att kreaturen voro, som de sade: ”förgjorda” — derom uppstod intet
