Hoppa till innehållet

Sida:Anna 1846.djvu/59

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

53

att läsa hans skriftliga helsningar. Det gjorde den goda fröken så ondt om den arma flickan och hon fördubblade sin vänlighet mot henne. Hon gjorde det så mycket hellre, som Anna icke tycktes hafva någon ro annat än hos fröken, der hon var glad och lugn och tycktes nästan förgäta sitt bekymmer.

En dag, kort efter den sista tilldragelsen hos kyrkovärden, inträdde Anna med ovanlig häftighet i frökens rum:

”Läs, nådigfröken! söta fröken läs!” utropade hon med darrande röst och glödande kinder och framräckte i detsamma ett bref.

”Jag har inte bedragit mig,” tänkte fröken Beata och fattade brefvet; men återlemnade det och påminde Anna om; hennes vanligtvis så stora fröjd att sjelf bryta sin Olofs bref.

Anna återtog brefvet; men då hon skulle bryta det kära, välkända sigillet, som icke var annat än en knapp, i hvilken Olof inskurit ett slags hjerta, darrade hennes händer, , att hon med möda kunde göra det.

”Sätt dig mitt barn, så skall du få höra Olofs bref, så blir du väl lugn igen!” sade fröken Beata med hjertlig vänlighet till Anna.

Anna ville det ej — hon tyckte att det var emot vördnaden; men slutligen, på frökens uttryckliga tillsägelse, nedsatte hon sig på en pall, som stod vid den gamlas fötter, hvilken nu började: