64
”Anna! min Anna!” utropar han och omfamnar sjelf knäböjd den knäböjda flickan.
Anna spratt till — men hon hvilade vid Olofs bröst — der öfverraskningen snart bytte sig i ljufvare känslor. Hon uppiyfte det rena och, ehuru i tårar, dock så lycksaliga ögat mot Olof och i detta öppna, herrliga himmelsbref, läste Olof ett ännu skönare vittnesbörd, än det den snöhvita dufvan gifvit honom.
”Ja! Olof tror sin Anna; ty Anna du är oskyldig och ren som Guds englar!” utropade han och tryckte henne darrande af salighet ännu hårdare mot sitt hjerta.
De åtföljdes hem till mor Elsa, som emottog dem med den ömmaste modersglädje. Fröken Beata hade rätt — Anna hade alldrig upplefvat en lyckligare dag — Olof aldrig älskat henne så innerligt.
Femte Kapitlet.
”Nå! så är jag då i Guds namn riksdagsman! och slipper å heta det der förargeliga ”kyrkovärd,” som går öfver allt: vi ä’ ju inte mindre än fyra i den här sokna, som så tituleras” sade vår f. d. kyrkovärd, nu med rang, heder och värdighet af en nyvald riksdagsman, till sin
