70
och de utmärkelser, som tilldelades honom, jemte den nytta han gjorde sin kung och sitt fosterland. Han skulle icke återkomma, som han trodde, förrän i April eller Maj.
I slutet af Januari månad började mor Elsas helsa åter att synbarligen aftaga. Olof såg det med outsäglig smärta. Han fördubblade sin kärlek och använde alla de små läkemedel han visste; men det oaktadt, blef den kära modern med hvarje, dag sämre.
Olof talade om att skicka efter en doctor. Elsa log sorgligt och bad honom icke görar det: men Olof — kanske för första gången olydig mot sin mor — reste, så att hon icke visste deraf, sjelf att afhemta doctorn. Han kom — såg Elsa — talade med henne — skref ett långt recept — runkade på hufvudet, och på Olofs alla frågor gaf han endast undvikande eller tvetydiga svar.
Våren närmade sig, naturen log så skönt i den knoppade skruden; dalarne grönskade, fåglarne sjöngo och de tre små kullarne stodo der så täcka och blomsterrika och Elsa ville ännu en gång ses dem. Vid Olofs arm vandrade hon, den väg hon så ofta vandrat; men nu voro stegen så matta, så stapplande — den älskade sonens arm måste uppehålla dem. — Hon satte sig bland blommorna — lärkan jublade under den klara vårhimmeln — trasten sjöng från den knoppande kyrkolunden och Elsa satt
