71
stilla och såg och lyssnade — hon ville ännu en gång känna vårflägterna i sin själ.
Olof stod bredvid henne och stödde, med barnslig kärlek, hennes hufvud.
”Här ska’ du gräfva min graf, Olof!” sade hon slutligen. “Icke får du gråta!” tillade hon och lade smekande sonens hand till sina kinder, då hon såg de fallande tårarne. “Älskar du mig rätt, så unnar du mig frid. Ack, min kära Olof! du skall hjelpa mig att tacka Gud, som är så god,” fortfor hon och sammanknäppte sina händer, ”han har låtit mig i lugn och stillhet bereda mig till döden och han låter mig dö i ro.”
Olof kunde ej tala. Han böjde sig endast ner och gömde de varma tårarna vid moderns bröst.
De återvände hem. — Det var Elsas sista vandring. — Hon kunde ifrån den aftonen icke mer lemna sängen och motsåg med längtan och stilla glädje sin skiljsmässa från jorden.
En söndagsafton sutto Olof och Anna vid hennes säng. — Hon var ovanligt stark och talade redigt och länge. Hon talade varma och visa ord: hon uppmuntrade dem till gudsfruktan och dygd och lade dem detta herrliga språk på hjertat: ”tänk på ändan, så gör du aldrig illa”. Så talade hon vid dem om deras kärlek, deras framtid. Hon bad Olof, att först med
