Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/113

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Glada förväntningar.

— Jag tycker inte om lapptäcken, sade Anne missmodigt, i det hon letade fram sin arbetskorg och med en suck satte sig ned framför en hög med röda och vita tygrutor. — Somlig slags sömnad skulle nog vara rolig, men det här är så gruvligt enahanda. Man fogar ihop ruta vid ruta, men det är ändå, som om man aldrig komme någon vart. Jag önskar tiden ginge lika fort, när man syr ihop rutor, som när jag leker med Diana. Marilla må tro, vi ha roligt om dagarna! … Det är jag, som får hitta på det mesta av vad vi göra, men det gör jag så innerligen gärna. Diana är så förfärligt snäll och duktig med allt annat. Ni vet den där lilla sträckan på andra sidan bäcken, som löper mellan våra ägor och Dianas pappas? Den tillhör söndagsskolerektorn, och uppe i ena hörnet står en liten krets av vita björkar — det mest romantiska ställe man kan tänka sig, vet Marilla. Där ha Diana och jag vår lekstuga. Vi kalla den Näktergalsro. Är det inte ett poetiskt namn? Jag låg vaken och funderade en hel natt, innan jag hittade på det. Se’n, just som jag skulle somna, kom det på mig liksom en ingivelse. Diana blev hänförd, när hon hörde det. Där är så många söta sångfåglar i träden runt omkring.

Vi ha vårt hus fint inrättat, må Marilla tro. Ni är tvungen att komma och titta på det — va’? Vi ha stora kullerstenar, alldeles övertäckta med mossa, till stolar, och bräden, som vi satt upp från träd till träd i stället för hyllor. Och på dem ha vi hela vår servis. Det är ju förstås bara hopplockade porslinsskärvor, men det är ju den lättaste sak i världen att låtsa, att de äro tallrikar och fat. Där finns en skärva av en karott med en gren av röda och gula blommor, som är särskilt vacker. Den ha vi inne i förmaket, och där ha vi också älvornas spegel. Den har Diana hittat bakom deras hönshus. Den är alldeles full av regnbågar — lyser och skiftar så vackert — och Dianas mamma sa, att den hörde till en

— 103 —