Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/115

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Glada förväntningar.

oresonlig ängslan för att regnet skulle hålla i till onsdagen, att Marilla lät henne sy en extra ruta på lapptäcket för att lugna hennes nerver.

På söndagen anförtrodde Anne Marilla på hemvägen från kyrkan, att hon blivit kall över hela kroppen av sinnesrörelse, då pastorn kungjorde utfärden från predikstolen.

— O, så det kittlade i ryggraden på mig, Marilla! Inte förrän då kunde jag verkligen tro, att utfärden på allvar skulle bli utav. Jag var så rädd, att jag bara gått och inbillat mig alltsamman. Men när en pastor säger en sak från predikstolen, så är man väl tvungen att tro på den.

— Du går alldeles för mycket upp i vad som för tillfället sysselsätter din fantasi, Anne, sade Marilla med en suck. — Jag fruktar, att du får se många av dina förhoppningar grusas längre fram i livet.

— Ack, Marilla, halva nöjet av en sak ligger ju i att få glädja sig på förhand! utbrast Anne. — Det kan ju hända, att man inte får själva saken, men ingenting kan väl hindra mig från att längta och hoppas på den! Fru Lynde brukar säga: »Välsignade de, som ingenting vänta, ty de skola icke bli besvikna.» Men jag tycker det vore värre att ingenting vänta än att bli besviken.

Marilla bar som vanligt sin ametistbrosch i kyrkan. Hon bar den alltid i kyrkan. Hon skulle ha funnit det som ett slags helgerån att lämna den hemma — lika oursäktligt som om hon glömt sitt testamente eller slanten till håven.

Denna ametistbrosch var Marinas högst skattade ägodel. En sjöfarande onkel hade förärat den åt hennes mor, som i sin tur skänkt den åt Marilla. Det var en gammaldags, avlång brosch, innehållande en lock av moderns hår, omgiven av en kant av särdeles vackra ametister. Marilla kände för litet till ädelstenar för att förstå, hur fina ametisterna i själva verket voro, men hon tyckte, att de voro mycket smakfulla

— 105 —