Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/116

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Annes bekännelse.

och visste rätt väl, hur vackert deras violetta glans gjorde sig uppe vid halsen mot den bruna sidenklänningen, ehuru hon ej kunde se själva broschen.

Anne hade intagits av den häftigaste beundran, när hon första gången såg smycket.

— O, Marilla, det var en riktigt finfin brosch … Jag förstår inte, hur ni kan följa med predikan och bönerna, när ni har den på er. Jag kunde då inte — så mycket vet jag. Ack, vad ametister äro förtjusande — just så har jag tänkt mig diamanter. För länge sedan, innan jag nånsin hade sett en diamant, läste jag om dem och försökte föreställa mig dem i tankarna. Jag trodde, att de voro purpurröda och lyste alldeles upp i ett mörkt rum … En dag fick jag se en riktig diamant i en ring — men jag blev så snopen, att jag grät … Visst var den söt, men det var inte på långa vägar vad jag tänkt mig. Får jag hålla broschen i hand ett litet, litet tag, Marilla? Jag undrar om inte ametister kunna vara snälla violers själar?


XIV.
ANNES BEKÄNNELSE.

Måndagskvällen före utfärden kom Marilla ned från sitt rum med högst bekymrad uppsyn.

— Anne, sade hon till sitt unga hushållsbiträde, som spritade ärter vid det renskurade bordet och sjöng »Nelly med sin korg på arm» med en kläm och ett uttryck, som gjorde Dianas undervisning all heder — har du sett till min ametistbrosch? Jag trodde, att jag satte den i min nåldyna, när jag kom hem från kyrkan i går, men jag kan inte hitta den någonstans.


— 106 —