Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/117

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs

Annes bekännelse.


— Jag — jag såg den nu på eftermiddagen, när ni var borta i Skyddsföreningen, sade Anne, något långdraget. — Jag gick förbi er dörr, och då såg jag den på nåldynan och steg in och tittade på den lite grand.

— Rörde du vid den? sade Marilla strängt.

— Ja-a, medgav Anne, jag tog upp den och satte fast den i bröstet på mig, för att se, hur den skulle ta sig ut.

— Det skulle du inte alls ha brytt dig om — små flickor ska inte röra vid andras saker. Först och främst hade du ingenting i mitt rum att göra, och vidare skulle du aldrig ha rört vid en brosch, som inte var din. Vad gjorde du av den?

— Ack, jag lade den tillbaka på byrån! Jag hade den inte på mig en halv minut. Det var visst aldrig min mening att göra något illa. Jag tänkte inte, att det kunde ligga någonting orätt i att gå in och prova broschen, men jag ser nu, att det var så, och jag ska aldrig göra om det mera. Så mycket vet jag då med mig själv, att jag gör aldrig om samma stygga sak två gånger.

— Du lade den inte tillbaka, sade Marilla. — Broschen finns ingenstans på byrån. Du måste ha tagit ut den med dig, Anne?

— Jo, jag lade den tillbaka, sade Anne hastigt — litet näsvist, tyckte Marilla. — Jag minns inte precis, huruvida jag satte fast den i nåldynan eller lade den på porslinsfatet. Men att jag inte bar bort den, vet jag då säkert.

— Jag ska gå och titta ännu en gång, sade Marilla, besluten att vara rättvis. — Om du lade broschen tillbaka, ska den väl vara där ännu. Är den inte där, så vet jag, att du inte gjorde det — det kan ju var och en inse.

Marilla gick in på sitt rum och letade grundligt, ej blott på byrån utan på varje annan plats, dit hon kunde förmoda, att broschen möjligen förirrat sig. Den var och blev försvunnen, och hon återvände till köket.


— 107 —