En storm i ett vattenglas.
XV.
EN STORM I ETT VATTENGLAS.
— O, ett sådant härligt väder! sade Anne, satte näsan i vädret och drog in den full med luft. — Är det inte roligt att leva en så’n här dag, så säg! Jag tycker synd om dem, som ännu inte äro födda och få njuta av den. Nog för de kunna få vara med om andra härliga dagar, men just den här få de inte … Och tänk också, vad det är roligt att vi ha en sådan vacker väg att gå till skolan!
— Ja, det här är bra mycket trevligare än att gå stora landsvägen, som är så dammig och het, sade den praktiskt anlagda Diana, som just höll på med att titta ned i sin matsäckskorg och inom sig göra en beräkning. Om de tre läckra och saftiga vinbärstårtor, som där vilade, skulle delas på tio flickor, hur många bitar finge då varje flicka?
Avonleas små skolflickor lade alltid »ihop» sina medförda frukostar, och skulle någon understå sig att ensam eller blott tillsamman med sin bästa vän sätta i sig tre vinbärstårtor, skulle hon för alltid ha befäst sitt rykte att vara »gräsligt snål». Men ack — tre små tårtor på tio flickor — det bleve ju ändå bara en smakbit åt var och en …
Den väg, som Anne och Diana gingo till skolan, var verkligen vacker. Inte ens i inbillningen kunde Anne skapa någonting vackrare, och då kan man förstå! … Att gå stora landsvägen skulle ha varit ytterst oromantiskt, men att gå De älskandes stråt och förbi »Pil, pil, susa!» och Violernas dal och Björkstigen var väl romantiskt om något.
De älskandes stråt utgick från Grönkullas köksträdgård och löpte långt inåt skogen så långt de Cuthbertska ägorna räckte. Kossorna brukade gå den vägen till vissa
— 117 —
