Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/128

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

En storm i ett vattenglas.

betesmarker, och på vintern körde man hem vedlassen på den. Anne hade hittat på namnet, när hon vistats en månad på Grönkulla.

— Jag vet nog, att där inte gå några älskande, förklarade hon för Marilla, men Diana och jag hålla just på med att läsa en så’n rysligt rolig bok, och i den finns där en De älskandes stråt. Därför ville vi ha en också, tyckte vi. Namnet är sött, va’? Och jag tycker särskilt om den stigen, därför att där kan man skratta och skrika så mycket man vill, utan att folk frågar en, om man är klok …

Anne gick ensam ut på morgonen och följde De älskandes stråt ända fram till bäcken. Här var henne Diana till mötes, och de båda små flickorna vandrade därefter i sällskap under lönnarnas kronor, tills de kommo fram till en liten spång. Där lämnade de stigen, gingo genom herr Barrys hage och förbi »Pil, pil, susa!» På andra sidan »Pil, pil, susa!» kom Violernas dal — en liten grönskande fläck inne i skuggan av herr Bells stora skog.

— Inte ä’ där några violer nu, inte, berättade Anne för Marilla, men Diana säger, att om våren stå där tusen sinom tusen — därför ha vi kallat den Violernas dal. Diana tycker att jag är så styv i att hitta på bra namn på ställen. Det är ändå trevligt att vara styv i någonting … Men Diana hittade på Björkstigen. Jag lät henne få det, för hon ville så gärna, men nog hade jag kunnat tänka ut någonting mera poetiskt än Björkstigen rätt och slätt … Ett så’nt namn är det väl ingen konst att hitta på! Men Björkstigen är i alla fall ett av de vackraste ställen i hela världen, vet Marilla!

Det var den också. Andra människor, som sett mer än Anne, tyckte så med, när de någon gång råkade förirra sig dit.

Det var en liten smal, buktande stig, som slingrade sig utför en långsträckt sluttning rakt igenom herr Bells skog,

— 118 —