Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/129

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

En storm i ett vattenglas.

där ljuset silade sig ned genom det klargröna lövverket. Den kantades utmed hela sin längd av smärta unga björkar, vitstammiga och med smidiga grenar. Ormbunkar och stjärnblommor, liljekonvaljer och nattskattans skarlakansröda stånd växte där i täta mängder, och luften var alltid full av en fin, kryddaktig doft och av fåglarnas locktoner och skogsvindarnas sus i trädkronorna. Om man gick tyst — med Anne och Diana hände det kanske en gång i månaden — kunde det hända, att man såg en kanin skutta tvärs över stigen.

Nere i dalen mynnade stigen ut i stora landsvägen, och se’n hade man bara kvar den granbevuxna backen upp till skolan.

Avonleas skolhus var en vitrappad byggnad, låg i taket och med breda fönster. Inomhus var den möblerad med solida gammaldags pulpeter, som gingo att öppna och slå igen och hade skivorna fullkarvade med tre generationer skolbarns initialer och hieroglyfiska inskrifter. Skolhuset låg ett stycke från vägen, och bakom det låg en skum furuskog och en bäck, där alla barnen på morgonen satte ned sina mjölkflaskor för att de skulle stå där och hålla sig friska och svala till den tidiga middagstimmen.

Det var med många hemliga farhågor, som Marilla på september månads första dag såg Anne vandra åstad till skolan. Anne var en sådan konstig flicka. Hur skulle hon komma överens med de andra barnen? Och hur i all världen skulle hon bära sig åt för att hålla sin mun under skoltimmarna?

Men allting gick bättre än Marilla vågat hoppas. Anne kom hem på aftonen vid ett strålande lynne.

— Jag tror nog, att jag kommer att trivas i skolan, förkunnade hon. — Fast lärar’n är då både si och så … Hela tiden så snurrar han på sina mustascher och tittar på Prissy Andrews. Hon är ju vuxen, kantänka … Hon är sexton år

— 119 —