En storm i ett vattenglas.
ur klassrummet; en bestraffning sådan som denna var för hennes känsliga natur en grymhet. Hon lydde, med ett stelt, vitt ansikte. Herr Phillips tog en kritbit och skrev på svarta tavlan över hennes huvud:
»Ann Shirley har ett mycket svårt lynne. Ann Shirley måste lära sig att lägga band på sitt lynne.»
Och så läste han upp det högt, så att till och med första förberedande, som inte kunde läsa skrivet, skulle förstå alltsamman.
Sedan fick Anne stå där under den övriga delen av lektionstiden med denna inskription över sitt huvud. Men hon varken grät eller stod med nedslagna ögon. Vreden jäste ännu för stark inom henne, och den höll henne uppe, trots all blygsel och grämelse. Med förtrytsamma blickar och högröda hinder mötte hon både Dianas medlidsamma ögon, Charlie Sloanes harmsna huvudruskningar och Josie Pyes försmädliga leenden. Vad Gilbert Blythe angår, ville hon ej ens se på honom. Aldrig mera ville hon se på honom. Aldrig ville hon tala med honom.
När skoltiden var slut, vandrade Anne ut med högburet huvud. Gilbert Blythe stod och passade på henne utanför porten.
— Jag är så fasligt ledsen för att jag gjorde narr av ditt hår, Anne, viskade han i förkrossad och botfärdig ton. — Det är jag sannerligen. Var nu inte långsint!
Anne svepte förbi honom utan en blick eller ett tecken, som tydde på, att hon hört.
— O, Anne, att du bara kunde! … suckade Diana halvt förebrående, halvt beundrande, medan de gingo utför backen.
Diana kände, att hon aldrig hade kunnat motstå Gilberts bönfallande vädjan.
— Aldrig förlåter jag Gilbert Blythe, sade Anne med
— 126 —
