En storm i ett vattenglas.
stor bestämdhet. — Och herr Phillips stavade mitt namn utan e, till på köpet. Min själ lider marter, Diana.
Diana hade ej den blekaste aning om vad marter var, men hon förstod, att det måste vara någonting gräsligt.
— Inte får du ta det så hårt att Gilbert skojade med ditt hår, sade hon tröstande. — Han retas ju och gör narr av alla flickor. Mig skojar han med, därför att mitt hår är alltför svart. Han har kallat mig »kråkan» väl ett dussin gånger, men ännu aldrig har jag hört honom säga ett enda ord till ursäkt.
— Det är också faslig skillnad mellan att kallas för en kråka och få höra att »det brinner», sade Anne med värdighet. — Gilbert Blythe har sårat mina känslor på ett ytterst pinsamt sätt, Diana.
Det är möjligt, att stormen kunde ha lagt sig utan något vidare vågsvall, om ingenting annat hade hänt. Men en olycka kommer sällan ensam.
Avonleas skolbarn tillbragte ofta middagsrasten med att plocka kåda inne i herr Bells granskog uppe på sluttningen på andra sidan den stora betesmarken. Därifrån kunde de ha ett öga på Eben Wrights hus, där läraren var inackorderad. Så fort de sågo herr Phillips träda ut därifrån, kilade de åstad allt vad tygen höllo mot skolhuset, men som avståndet dit var ungefär tre gånger så långt som den lilla stigen från herr Wrights hus, kommo de, i regeln andlösa och flämtande, ungefär tio minuter för sent.
Den följande dagen fick herr Phillips ett av sina då och då påkommande »ryck», då han ville utrota gamla ovanor. Han förkunnade, innan han gick hem för att äta middag, att han väntade att vid sin återkomst finna alla eleverna som tända ljus sittande på sina platser. Den, som kom för sent, skulle bli straffad.
Alla pojkarna och några av flickorna begåvo sig som
— 127 —
