Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/138

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

En storm i ett vattenglas.

vanligt till herr Bells granskog i akt och mening att stanna bara så länge, att de hunne samla nog kåda till en »tugga». Men det var härligt inne under granarna, och de långa gula kådklumparna lyste så förföriskt som den grannaste bärnsten från trädstammarna — de valde och petade loss och tuggade och strövade hit och dit. Och det första, som återkallade dem till medvetande av tidens gång, var ett gällt skrik från Jimmy Glover, som satt uppflugen i toppen av en ärevördig gammal gran.

— Lärar’n kommer!

Flickorna, som voro nere på flata marken, störtade först i väg och lyckades nå skolhuset i sista sekunden. Gossarna, som måste brådskande krångla sig ned ur träden, blevo försenade, och senast av alla kom Anne — Anne, som ej alls brytt sig om att plocka någon kåda utan helt lycksalig vandrat ensam vid den bortre ändan av grandungen, där ormbunkarna räckte henne till midjan, sakta sjungande för sig själv och med en krans av blåklockor på håret, som om hon vore detta ensliga, skuggiga ställes älva. Men Anne kunde springa likt ett rådjur, och nu gjorde hon ett sådant utomordentligt bruk av sina långa ben, att hon hann upp pojkarna vid dörren och for in i skolhuset tillsamman med dem, just som herr Phillips skulle hänga upp sin hatt.

Herr Phillips’ krampaktiga begär att införa nyttiga reformer hade fördunstat, och han ville visst inte ha besvär med att straffa ett dussin lärjungar. Men han måste ju ändå på något sätt stå vid sitt ord, som härvidlag var en hotelse. Han såg sig därför om efter en syndabock och fann genast en sådan i Anne, som hade sjunkit ned på sin plats, andfådd och flämtande och med den glömda blåklockkransen hängande ned över ena örat, varigenom hon kom att för omilda ögon se ovanligt rufsig och slarvig ut.

— Anne Shirley, eftersom du tycks vara så förtjust i

— 128 —