Ett nytt intresse.
Sådana där låts-flickor nöjer man sig inte med, sedan man haft en riktig, levande vän. Diana och jag togo ett sådant rörande farväl av varandra nere vid källan — det ska jag alltid bevara i min hågkomst. Vi talade alldeles som ur en bok … Diana gav mig en lock av sitt hår och den ska jag sy in i en liten påse och bära om halsen så länge jag lever. Var så snäll och laga, att den blir begraven med mig, för jag tror inte, att jag kommer att leva så vidare länge. Kanhända när fru Barry får se mig ligga kall och död, så ångrar hon, vad hon har gjort, och låter Diana komma på min begravning.
— Så länge du kan prata så här ledigt, tror jag inte vi behöva frukta, att du dör av sorg, sade den hjärtlösa Marilla.
Måndagen därpå förvånade Anne i högsta grad Marilla genom att komma ned från sitt rum med bokväskan på armen och läpparna trutande ut med en min av stor beslutsamhet.
— Nu ämnar jag gå i skolan igen, förkunnade hon. — Det är det enda jag har kvar i livet, nu sedan min vän obarmhärtigt slitits från mig. I skolan kan jag få se henne och grubbla på flydda dagar.
— Det är bättre du grubblar på dina läxor och räknetal, tycker jag, sade Marilla, döljande sin belåtenhet över denna händelsernas utveckling. — Om du nu börjar igen i skolan, så hoppas jag man slipper höra talas om griffeltavlor, som dunkas i huvudet på folk, och annat i den vägen. Uppför dig nu hyggligt och snällt och gör precis vad läraren säger till dig.
— Jag ska försöka bli en mönsterelev, lovade Anne dystert. — Det lär nog bli allt annat än roligt … Herr Phillips har sagt, att Minnie Andrews är en mönsterelev, och henne är det då ingen gnista liv uti. Hon är så jämmerligt tråkig och slö och har visst aldrig roligt åt någonting. Men
— 151 —
