Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/162

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Ett nytt intresse.

numera känner jag mig så tung om hjärtat, att det nog faller sig ganska lätt för mig att sitta tyst och beskedlig. Jag går stora landsvägen. På Björkstigen härdar jag inte ut att gå ensam. Då skulle jag gråta mig fördärvad.

Anne mottogs i skolan med öppna armar. Man hade livligt saknat hennes spelande fantasi i lekarna, hennes röst under sången och hennes dramatiska tonfall vid högläsningen under middagsrasten.

Ruby Gillis smusslade tre blåa plommon till henne under bibelläsningen; Ella Macpherson gav henne en ofantlig gul pensé, klippt från permen av en katalog från en trädgårdsskola — ett slags pulpetprydnad, mycket uppskattad bland Avonleas ungdom. Sophia Sloane erbjöd sig att lära henne ett nytt virkmönster — förtjusande sött att garnera förkläden med. Katie Boulter gav henne en parfymflaska att ha vatten till griffeltavlan uti, och Julia Bell nedskrev med sin bästa skönskrift på en bit ljusgult papper, naggat i kanterna, följande utgjutelse:


»Till Anne.

När skymningen sin förlåt sänker
Vid skenet från en stjärna klar,
Jag ber dig, att du rätt betänker:
I mig en trofast vän du har.»


— Det är ändå bra roligt att bli uppskattad, suckade Anne förtjust till Marilla samma afton.

Flickorna voro ej de enda i skolan, som »uppskattade» henne. När Anne gick för att sätta sig på sin plats efter middagsrasten — hon hade av herr Phillips placerats bredvid mönsterflickan Minnie Andrews — hittade hon på sin pulpet ett stort och saftigt vitt gyllen-äpple. Anne tog upp det och skulle just sätta tänderna uti det, då hon erinrade sig,

— 152 —