Ett nytt intresse.
att det enda ställe i Avonlea, där vita gyllen växte, var i den gamla Blytheska fruktträdgården på andra sidan Mörka, speglande vågen. Anne släppte äpplet, som om det varit ett rödglödande kol, och torkade mycket ivrigt sina fingrar på näsduken.
Äpplet fick ligga orört på hennes skrivpulpet tills morgonen därpå, då lille Timothy Andrews, som sopade golvet och tände kaminen, anammade det såsom en välförtjänt mödans lön.
Då fick Charlie Sloanes griffel, som förstulet langades till henne utmed raden av lärjungar efter middagsrasten, ett gynnsammare mottagande. Men så var den också präktigt omlindad med gul- och rödrandigt papper och kostade två cents, medan vanliga grifflar blott kostade en. Anne täcktes nådigt behålla den och belönade givaren med ett leende, som satte denne bedårade yngling rakt in i sjunde himmelen av förtjusning och kom honom att göra sådana fruktansvärda bockar i sin engelska diktamen, att herr Phillips höll honom kvar efter skolans slut och lät honom skriva om den på nytt.
Men — »nämn mig en sällhet, som varar beständigt!» Den i ögonen fallande frånvaron av varje litet vänskapstecken från Diana Barry, som satt bredvid Gertie Pye, blandade en smula malört i Annes lyckobägare.
— Nog tycker jag ändå, att Diana kunde ha smålett mot mig en enda gång, klagade hon för Marilla samma kväll.
Men morgonen därpå framlämnades till Anne en liten biljett, högst finurligt hopvikt, jämte ett litet paket. Biljetten lydde sålunda:
»Kära Anne! Mamma säger, att jag inte ens i skolan får leka med dig och prata med dig. Jag rår inte för det, och var inte ond på mig, för jag håller av dig lika mycket som någonsin. Jag sörjer så över att inte ha dig att förtro alla mina hemligheter åt, och Gertie Pye tycker jag inte om
— 153 —
