Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/169

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Anne som räddande ängel.

— Ja du, den som det visste, sade Matthew.

— Har Matthew aldrig tyckt om någon flicka?

— Hm — nej, det måtte jag nog inte ha gjort, sade Matthew, vars intressen aldrig legat åt det erotiska hållet.

Anne funderade med hakan i handen.

— Det måtte ändå vara rätt livat — kärlek och sånt där … Säg, Matthew? Ruby Gillis säger, att när hon blir stor, ska hon samla så många friare ikring sig och riktigt ha det på gaffeln, säger hon … Men det förstår jag mig inte på, det vore väl bättre att bara ha en enda, som man hölle av mer än alla de andra tillhopa och vore ringförlovad med. Ruby Gillis har förstås mycket bra reda på sådana saker, för hon har så många stora systrar, och fru Lynde säger, att flickorna Gillis ha gått åt som varmt bröd … Herr Phillips går upp och sitter hos Prissy nästan varenda kväll. Han säger det är för att hjälpa henne med läxorna, men Miranda Sloane ska också söka in till seminariet, och hon skulle då behöva hjälp bra mycket mer än Prissy, så stockdum som hon är. Men aldrig går han och hjälper henne om kvällarna — nä, tycker någon det! Det är så mycket här i världen, som jag rakt inte förstår, Matthew.

— Ja, Gu’ vet om jag är stort klyftigare än du, sade Matthew.

— Nu får jag väl ändå lov att sluta mina läxor. Jag unnar mig inte så mycket som att röra vid den nya boken, som Jane lånte mig, förrän jag är färdig med dem. Men det är en ryslig frestelse, Matthew. Till och med fastän jag vänder ryggen till boken, ser jag den för mig alldeles tydligt. Jane sa’, att hon grät , när hon läste den, att hon blev sjuk. Jag är tokig i böcker, som man måste gråta åt, för att di ä’ rörande … Nu tror jag ändå, att jag är tvungen att bära in den i salen och låsa in den i syltskåpet och ge er nyckeln. Och kom ihåg, Matthew, ni får inte ge mig tillbaka

— 159 —