Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/187

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

En konsert, en katastrof och en bekännelse.

humör, när hon steg upp i morse, och då är hon sannerligen inte att leka med, så mycket vet jag. Och Diana ville hon inte ens tala med.

— Det var inte Dianas fel, sade Anne ångerfullt. — Det var mitt. Det var jag, som hittade på, att vi skulle springa i kapp genom hela förmaket för att se, vem som kunde komma först i sängen.

— Det visste jag! sade fru Lynde med den belåtna minen hos en sannspådd profet. — Jag visste, att den idén var framkläckt ur din hjärna. Ja ja — små orsaker, stora verkningar! Gamla fröken Barry kom för att stanna en månad, och nu säger hon, att hon stannar inte en dag längre, utan far tillbaka till stan i morgon, fastän det är söndag och allting … Hon skulle ha farit i dag, om de haft skjutsen ledig. Jo-o, du! Och hon hade lovat att betala för ett kvartals pianolektioner åt Diana, men nu lär allt det krypa i skrinet … Inte vill hon göra någonting för en sådan där vildkatta! … Det har nog gått ganska hett till i dag uppe hos Barrys, gissar jag. Den gamla fastern är rik, och de vilja för vad pris som helst hålla sig väl med henne. Det där sa’ naturligtvis inte fru Barry till mig, men jag förstår mig rätt bra på den mänskliga naturen, ska jag säga.

— Jag har då också en gemen otur, klagade Anne. — Alltid råkar jag ställa till tråkigheter för mig själv och för mina bästa vänner — dem, som jag annars skulle vilja gjuta mitt hjärteblod för … Kan ni säga mig, vad jag ska ta mig till, fru Lynde?

— Det är därför att du är så huvudlös och inte tänker längre än näsan räcker, barn … Får du ett infall, så tvärt ska det gå av stapeln, hur tokigt det än är.

— Ja, men det är ju just däri det stora nöjet ligger, invände Anne. — Någonting dyker upp i ens hjärna — så piggt och så roligt — man är tvungen att genast göra som det

Montgomery, Anne på Grönkulla12
— 177 —