Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/188

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

En konsert, en katastrof och en bekännelse.

kommer för en … Om man ger sig tid att tänka, så är det förbi med alltihop. Har ni aldrig själv märkt det, fru Lynde?

Nej, det hade inte fru Lynde. Och hon skakade på sitt visa huvud.

— Du måste lära att tänka dig för en smula, Anne, det är saken. Du kan minsann utan att du vet av det hoppa i större farligheter i livet än en snyggt bäddad gästrumsäng.

Fru Lynde skrattade godmodigt åt sitt lilla nätta skämt, men Anne satt tankfull. Hon såg ingenting att skratta åt i situationen, vilken i hennes ögon föreföll högst allvarlig och betänklig. När hon sagt farväl till fru Lynde, tog hon vägen tvärs över stubbåkrarna till Tallbacken. Diana kom emot henne i köksdörren.

— Var hon rysligt förnärmad, er tant Josephine? viskade Anne.

— Ja, det kan du lita på, svarade Diana med ett kvävt fnitter, i det hon kastade en rädd blick över sin axel mot den stängda salsdörren. — Hon var så ond, att hon hoppade. Och så hon grälade, Anne! Hon sa’, att hon aldrig har sett maken till ouppfostrad flicka och att mina föräldrar borde skämmas över mig … Hon ämnar fara i morgon, säger hon. Och jag är precis lika glad — men det äro inte pappa och mamma.

— Varför sa’ du dem inte, att det var jag, som rådde för det alltihop? frågade Anne.

— Kan du tro någonting sådant om mig? sade Diana sårad. — Jag är väl ingen skvallerbytta heller, och jag rådde för det precis lika mycket som du.

— Ja, då ska jag själv tala om det för henne, sade Anne beslutsamt.

Diana stirrade.

— Anne Shirley, det menar du inte!… Du är tokig — hon äter upp dig levande!


— 178 —