Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/189

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

En konsert, en katastrof och en bekännelse.

— Gör mig nu inte räddare än vad jag redan är! bad Anne. — Ja, jag vet nu, hur det känns att gå in i en lejonbur … Men jag måste göra det. Felet var mitt, och det måste jag nu bekänna. Lyckligtvis har jag haft rätt mycken övning i bekännelseväg …

— Ja, hon sitter i salen, sade Diana. — Du kan gå in, ifall det roar dig. Jag skulle inte våga. Och jag tror aldrig du kommer att uträtta ett dugg.

Efter denna uppmuntran samlade Anne allt sitt mod, gick beslutsamt fram till salsdörren och knackade försiktigt. Ett skarpt »kom in!» följde.

Fröken Josephine Barry, mager, stel och siratlig, satt och stickade med stor energi framför brasan. Hennes vrede hade ännu ingalunda lagt sig, och hennes ögon blickade vasst genom de guldbågade glasögonen. Hon vände sig om i sin stol, väntande att få se Diana. I stället föll hennes blick på en blekkindad flicka, vilkens stora ögon uttryckte en sällsam blandning av förtvivlans mod och skygg fasa.

— Vad är du för en? frågade fröken Josephine Barry utan några vidare ceremonier.

— Jag är Anne på Grönkulla, sade den lilla gästen med skälvande röst, i det hon med den för henne karaktäristiska åtbörden knäppte hop händerna. — Och snälla fröken, jag kommer för att bekänna.

— Bekänna vad för slag?

— Att det var ensamt mitt fel, att vi kommo hoppande ned på er i sängen i går afton. Det var jag, som hittade på det. Diana skulle aldrig ha tänkt ut någonting sådant, det är jag säker på. Diana är en mycket hyfsad och fin flicka, fröken Barry. Så därför är det mycket orättvist att ge henne skulden, det får ni inte.

— Får inte? Hm! … Nog gjorde Anne sitt bästa, när

— 179 —