En konsert, en katastrof och en bekännelse.
det gällde hoppa, alltid! Det är då höjden, att sådant kan äga rum i ett hyggligt och anständigt hus!
— Men vi skojade ju bara, återtog Anne. — Jag tycker, att ni borde förlåta oss, fröken Barry, nu när vi ha bett om ursäkt. Förlåt åtminstone Diana, så är ni så snäll, och låt henne få sina pianolektioner. Diana har glatt sig så mycket åt att få lära sig spela, och jag vet bäst, hur det är att glädja sig åt en sak och sedan inte få den. Om ni måste vara stött på någon, så var stött på mig! Förr i tiden var jag så van vid att människor voro ovänliga mot mig, att jag kan stå ut med det mycket bättre än Diana.
Den gamla frökens ögon hade nu mistat mycket av sitt vassa uttryck, och de hade i stället börjat tindra, som om hon kände sig road. Men hon sade i alla fall ganska strängt:
— Jag tycker inte ni äro ursäktade, därför att ni bara skojade. När jag var ung, fingo minsann små flickor låta bli sådant slags skoj. Du vet inte, vad det vill säga, att efter en lång och besvärlig resa väckas upp ur sin söta sömn av två stora klumpedumpor till flickor, som komma neddimpande på en.
— Jag vet inte, men jag kan tänka mig det, sade Anne ivrigt. — Jag är säker på, att det måste ha varit mycket störande … Men sätt er nu in i vårt ställe, fröken Barry. Har ni någon fantasi? För då går det lättare. Vi visste inte, att det låg någon människa i sängen, och ni nästan skrämde ihjäl oss. Det var bland det hemskaste jag någonsin varit med om … Och inte fingo vi heller sova i gästrumssängen, som vi fått löfte om … Ni är nog van att sova i gästrum. Men försök att tänka er, hur ni skulle känna det, om ni vore en liten föräldralös flicka, som det aldrig vederfarits en sådan heder …
Den vassa blicken var vid detta laget alldeles försvunnen. Fröken Barry lät faktiskt höra ett skratt — ett ljud, som kom
— 180 —
