Fru Rachel Lynde häpnar.
du inte gjort, lilla Marilla — så skulle jag ha sagt: för vad du gör — ta aldrig ett främmande barn i huset!
Dessa något senkommande varningar tycktes varken förnärma eller skrämma Marilla. Hon stickade lugnt vidare.
— Jag vill inte förneka, att det ligger i en viss sanning i vad du säger, Rachel. Jag har själv varit ganska villrådig. Men Matthew var så fasligt pigg på det. Det såg jag, och därför gav jag efter. Det är så sällan som Matthew alldeles bestämt vill någonting, att när han gör det, tycker jag alltid det är min skyldighet att ge efter. Och vad risken angår — kära du, det är väl risk med nästan allt vad man gör här i världen … Det är också riskabelt att ha egna barn, för den delen — fastän man väl borde veta ungefär vad påbrå man ger dem. Inte bli de alltid så lyckade! … Men Nova Scotia ligger ju inte långt härifrån, det är inte det samma som att få honom från England eller Staterna. Han kan väl inte vara så värst olik oss själva.
— Ja, jag hoppas innerligt det måtte gå bra, sade fru Rachel i en ton, som tydligt angav de starkaste farhågor. — Men kom inte och säg, att jag inte varnade er, om han sätter eld på Grönkulla eller lägger stryknin i brunnen — det var en barnhusunge i Nya Brunswick, som gjorde det, med den påföljd att hela familjen dog i de ohyggligaste plågor … Men den gången var det en flicka.
— Vi ska ju heller inte ha någon flicka, sade Marilla, som om förgiftning av brunnar vore en uteslutande kvinnlig talang och ej behövde befaras i samband med en pojke. — Det skulle aldrig falla mig in att ta en flicka att fostra upp. Det förundrar mig, att fru Spencer gör det. Men hon skulle nog inte dra sig för att adoptera ett helt barnhem, om hon komme på den idén.
Fru Rachel hade helst velat stanna, tills Matthew kom hem med det nya förvärvet. Men när hon besinnade, att det
— 9 —
