Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/20

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Matthew Cuthbert häpnar.

dröjde minst två dryga timmar, innan han kunde väntas, så bestämde hon sig för att gå vidare och titta in till familjen Bell och berätta nyheten för dem. Den skulle säkerligen framkalla stor uppståndelse, och fru Rachel älskade mycket att ställa till uppståndelse.

Hon avlägsnade sig därför, till stor lättnad för Marilla, ty den senare kände sitt tvivel och sin fruktan taga ny fart under inflytandet av fru Rachels mörka farhågor.

— Jag vill vara skapt som en nors, om jag nånsin hört på maken! utbrast fru Rachel, när hon väl åter kommit ut på landsvägen. — Är det inte precis som en tokig dröm? Ja, pojken är det synd om, det är säkert. Matthew och Marilla ha ingen aning om barn och komma att fordra utav honom, att han ska vara klokare och stadigare än sin egen farfar — om han nånsin haft nå’n, vilket väl är tvivelaktigt. Jag tycker det riktigt känns kusligt att tänka på en barnunge på Grönkulla; där har aldrig varit en enda, för både Matthew och Marilla voro vuxna, när det nya huset byggdes — och Gud vet för resten, om de själva någonsin varit barn. Jag ville inte för någonting i världen vara i den där fattiga ungens kläder. Den blir det synd om.

Så utgöt sig fru Rachel för de blommande nyponbuskarna; men om hon kunnat se det barn, som just i denna stund tåligt väntade vid Bright Rivers järnvägsstation, skulle hennes medlidande ha varit ännu djupare och innerligare.


II.
MATTHEW CUTHBERT HÄPNAR.

Matthew Cuthbert och den bruna märren skumpade makligt fram de fjorton kilometerna till Bright River. Det var en vacker väg, där den slingrade sig mellan prydliga

— 10 —