Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/191

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

En konsert, en katastrof och en bekännelse.

Diana, där hon i mållös ängslan väntade utanför i köket, att draga en djup suck av lättnad.

— Jag fruktar, att min fantasi är litet trög — det är så länge sedan jag hade bruk för den, sade tanten. — Men nog kan jag ändå sätta mig in i din tankegång. Allting beror på synpunkten … Sitt ned och tala om litet vad du egentligen är för en.

— Ursäkta, men det kan jag inte, svarade Anne med stor bestämdhet. — Jag skulle gärna vilja göra det, för ni ser ut att vara en intressant dam och ni kanske till och med skulle kunna vara en besläktad själ, fast det är just inte troligt … Men jag är tvungen att gå hem till fröken Marilla Cuthbert. Det är en mycket snäll dam, som har tagit upp mig för att ge mig uppfostran. Hon gör sitt bästa, men det går klent ändå. Ni får inte skjuta skulden på henne, därför att jag hoppade upp i sängen. Men innan jag går, ville jag bra gärna veta, om ni förlåter Diana och stannar kvar så länge i Avonlea, som ni ämnade göra från första början.

— Jag kanske gör det, om du kommer hit över och hälsar på mig ibland, sade fröken Barry.

Den kvällen gav faster Josephine Diana ett silverarmband med ett dinglande silverhjärta och berättade för familjens äldre medlemmar, att hon packat upp sin koffert.

— Jag har bestämt mig för att stanna bara för att bli litet närmare bekant med den där flickungen på Grönkulla, sade hon helt uppriktigt. — Hon roar mig, och vid min ålder är det sällan man träffar på någon människa, som roar en.

Marillas enda reflexion, när hon hörde historien, var: »Vad var det jag sa’!» — Men inga andra öron än Matthews hörde den.

Faster Josephine stannade sin månad ut och ännu längre. Hon var en angenämare gäst än vanligt, ty Anne

— 181 —